En skog, ett träd

Det har något spöklikt över sig, detta hav av skenbart självlysande stammar med sina kala, spretande grenar. De smala, vita pelarna må variera en aning i omfång och luta åt olika håll, men i övrigt är de identiska.

Inte snarlika – identiska.

Åtminstone genetiskt sett. För även om västra USA:s historiska motortrafikled Utah Highway 25 tycks slingra sig genom en skog är det i själva verket ett enda träd som vi håller på att färdas igenom. Ett träd som råkar förekomma i 40 000 upplagor.

Det var biologen Burton V Barnes som under 1960-talet fick upp ögonen för den ofantliga trädklon som gömde sig mitt i delstaten Utahs avlägsna vildmark. Den unge Barnes hade i sin doktorsavhandling vid Michigans universitet några år tidigare presenterat en ny teknik för att särskilja individuella trädtyper.

Med hjälp av detta verktyg samt en uppsättning flygbilder insåg Barnes snart att skogen i Utah var ett unikum i aspväg.

Att aspar förökar sig genom rotskott och därmed klonar sig själva var bekant sedan tidigare, men man hade sällan sett att dessa aspsamhällen nådde mer än några tusen kvadratmeter i storlek. Pando, som skog-trädet långt senare skulle döpas till, uppmättes till 43 hektar. Alltså närmare 90 fotbollsplaner, täckta av tiotusentals kopior av ett och samma träd.

Det dröjde till 1976 innan Burton Barnes och kollegan Jerry Kemperman publicerade den första vetenskapliga artikeln om klonen. Den gjorde att den amerikanska skogsstyrelsen fick upp ögonen för naturområdet, men väckte ingen sensation hos den breda allmänheten. Det tog ytterligare 30 år.

En omfattande genetisk studie som leddes av Jennifer DeWoody kunde genom dna-prov från 209 olika träd i området bekräfta exakt samma gränser för klonens utbredning som Barnes och Kemperman hade satt upp.

Än i dag vet vi faktiskt förvånansvärt lite om Pando. Vi vet att det är världens största trädklon och världens största organism sett till massa. Vi vet också att det rör sig om ett hanträd, som alltså producerar pollen men inga fröer.

Men exakt hur länge Pando har hållit på att reproducera sig genom kloning kan vi bara uppskatta i runda slängar. Då dagens Utah var täckt av is fram till för cirka 15 000 år sedan beräknas det vara mellan 9 000 och 12 000 år sedan som ett vitt aspfluff innehållande det frö som skulle bli Pando kom virvlande genom luften.

Fröet gled in i en bördig dalgång formad av vulkanisk aktivitet och tunga glaciärer, innan det lade sig tillrätta intill en sjö och snart borrade ned sin första, späda rot i de näringsrika mineraler som ismassorna hade fört med sig.

Till en början gick det bra för telningen, som under flera decennier förstås inte var mer anmärkningsvärd än vilken annan ung asp som helst. Men så hände något. Aspen förmodas ha utsatts för någon form av kraftig störning eller skada, vilket försatte trädet i överlevnadsläge och fick det att börja skjuta ut nya skott från sina omfattande rötter.

Till skillnad från de flesta av sina artfränder har det aldrig slutat. I dag, omkring 10 000 år senare, uppskattas Pandos rotsystem omfatta cirka 19 000 kilometer eller ett halvt varv runt jorden.

HOTEN MOT PANDO

Aspar blir vanligen 100 till 130 år. För att Pando ska leva vidare krävs en konstant föryngring och regenerering av trädstammar. Denna process har försämrats kontinuerligt sedan Pando började uppmärksammas av forskarvärlden.

Hoten är flera: sjukdomar, allt längre perioder av torka, tidigare års åtgärder mot skogsbränder (bränder stimulerar asptillväxt) samt betande hjortar.

Ett staket omringar nu större delen av Pando för att hindra att betande djur knaprar i sig Pandos yngre telningar.

Sedan 1987 arbetar också Fishlake National Forest med att hjälpa Pando på traven genom skottskogsskötsel, mekanisk stimulering och kontrollerade kulturbränder.