Kan en motorsågstävling vara spännande? Ja, om det är Sören Erikssons Game of Logging i USA. Genom Champs of Logging, som utbildar i motorsågsteknik och även arrangerar svenska mästerskapen i Siljansnäs, kvalade vi oss vidare till VM finalen i Nelsonville, Ohio.
Vi, det är Björn Eriksson (etta i SM) från Södertälje och Marianne Eriksson (tvåa i SM) från Tuvattnet, Jämtland.
Nu var det bara att träna för att ha möjlighet till en bra placering i USA. Efter en sista finputsning tillsammans dagen innan flygningen, började äventyret.
Vi hade några dagar för att se en liten del av Amerika, ett land med storslagen natur, i höstfärger. På fredag var det sedan Collegiate Final, då fick vi en möjlighet att se några av momenten in action.
Tre moment var nya i tävlingssammanhang och två såg annorlunda ut än i SM.
Så var det dags, Lördag och Landowner final, 11 deltagare, nio amerikaner och två svenskar stod och småhuttrade lite i morgonkylan. När solen började värma allt mer så var det dags för att fila sågarna, alla fick en lika slö kedja som sedan skulle filas under en begränsad tid. Alla tävlar med samma modell på såg, 20 svärd och Chiseltandad kedja. Efter filningen går man två och två igenom 7 av totalt 8 moment:
Kapning på tid.
Precisionssågning med millimeter precision.
En stubbe där man mäter vinklar, nivåer, omlottsågning.
Instick med svärdspettsen ifrån två håll.
Ta ur spänning i en slana.
Kapning med precision.
Kvistning på tid och med begränsad höjd på kviststumparna.
Trädfällning.
Alla moment har en maxpoäng, sedan blir det avdrag. Man kan även bli nollad, inga poäng alls. Allt har en koppling till praktiskt arbete ute i skogen och tävlingen är ett sätt att visa hur rätt teknik ger hög precision och säkerhet, om man slarvar med säkerheten blir det minuspoäng.
Marianne startade som nummer fyra och Björn satt nervöst och väntade som nummer sex. Efter de första sju momenten var det bara trädfällningen kvar. Med två nollade moment för Marianne så kändes det inte toppen men det är inte över förrän trädet är fällt och poängen räknas ihop. Nu var det Björns tur, han började med en överlägsen kaptid, men även han fick två nollade moment, hur skulle det här gå?
Trädfällningen är ofta avgörande, varje deltagare mäter höjden på sitt träd och sätter ut en pigg. En poängtavla sitter i toppen på varje träd, sen gäller det att träffa så nära mitten som möjligt. Ofta får man kompensera både för sidlut, om trädet lutar till höger eller vänster och framlut, om det lutar framåt eller bakåt.
– Varför behöver man veta höjden på ett träd som står upp?
Om man ska fälla i riktning mot ett hinder, hus eller elledning, är det bra att veta om toppen kommer att träffa eller inte.
– Är riktningen så noga, huvudsaken är väl att det faller?
Ute i skogen är det en säkerhetsfaktor, om trädet inte faller dit du har siktat utan fastnar i ett annat träd så har du genast en farlig fastfällning, många dödsolyckor sker vid nertagning av fastfällda träd.
Nå, hur gick det på tävlingen då?
Jo, efter höjduppskattning och lodning av trädet, sattes siktpinnar ut. Siktar jag där ska den hamna perfekt, sen flyttar jag piggen lite dit. Det var tankarna som fanns i huvudet innan det var dags att börja såga.
Marianne fällde först och fick 140 poäng. Sedan var det Greg, en Amerikan. Han missade.
Så var det Björns tur. Han fällde en 120 poängare. Helt plötsligt låg vi etta och två, men det var 5 amerikaner kvar, skulle det räcka till pallplatser? De övriga 5 gick igenom sina moment och alla fem hade högre delpoäng än vi. Sjuan bommade höjden, åttan fick en bra träff och tog ledningen, nian fick också en träff och tog tredje plats. Två kvar, Marianne tvåa och Björn fyra, dags för Ray, han hade högst delpoäng, med en träff och ledning petades Marianne ner till tredje.
Sista trädet, även om höjden skulle vara fel så kunde han ta tredjeplatsen med 1 poäng men då krävdes full poäng i sidled och på stubben.
Han siktade noga, riktade om lite, gjorde instick, lagom brytmån sågade bakåt satte i en kil. Sedan sågade han av klacken, trädet seglade ner, med en duns tog det i marken.
Det var en bom.
En lycklig Marianne hade klarat sin tredjeplats och Björn slutade på femte, hans kommentar till det hela var; – I´ll be back.
Text och foto: Björn Eriksson