Men det finns stunder då det inte är lika kul. En hel del av oss i Föreningen Skogen var med om stormarna Gudrun och Per eller Hilde och Ivar. Och nu Gorm och Helga.
Jag sitter inte bara i Föreningen Skogens styrelse utan har dessutom förmånen att ha skog.
Och där gick jag i Stockholm förrförra fredagen med en liten orolig klump i magen – och jag vet inte hur många gånger jag frampå eftermiddagen kollade in vad SMHI hade att säga om hur många sekundmeter det var i Helgas stormbyar i norra Östergötland.
Och så har jag nu i helgen storminventerat. Och då blir man inte glad. Visst, inte var det som Gudrun och Per, men nog har det blåst och förstört. Åtskilliga hundra kubikmeter ligger på marken i plockepinn-bröten och närmast oräkneliga enstaka vindfällen både här och där.
Dumma Helga!
Som skogsägare har jag en närmast själslig relation till varje bestånd. I synnerhet där jag själv gått och röjt, kanske rent av planterat – och efterhand känt den här magiska känslan av att – wow! – jag har skapat en skog! Liksom till fina och kubikrika grantimmerbestånd, som en tidigare generation byggt upp. Jag tror ni är många som känner igen er.
Och så kommer Helga och blåser sönder och förstör – och då är det lätt att bli en såväl förbannad som ledsen skogsägare.
Har det med klimatförändringarna att göra? Mycket talar väl för det, men vi minns nog alla, åtminstone jag, minst lika kraftiga stormar från såväl slutet av 1960-talet som senare.
Viktigast är dock att vi som den här gången drabbades av Helga – eller ni som tidigare drabbades av Gorm eller av andra stormar – inte deppar ihop. För hur det än är, så står ju det mesta av skogen faktiskt kvar!
Kanske läge att återplantera något nytt i de värsta stormluckorna?
Och med spänning se det utvecklas?
För det finns ju, trots allt, inget roligare än att ha – och jobba med – skog!
Text: PER HULTENGÅRD