Alla i Sverige verkar ha accepterat att dubbskador är ett stort problem för skogsnäringen. ”Dubbskador är en grogrund för blånadssvamp och de minskar också sågutbytet”, stod det till exempel i en rapport från Skogforsk som kom i höstas.
Den svenska virkesmätningen har detaljerade regler för hur dubbskador ska mätas och klassas, och det finns rekommendationer för hur timmervärdet ska reduceras om det är för djupa skador i veden. Det handlar om tre procent minskat värde när dubbhålen är mellan fem och åtta millimeter, och hela femton procents värdereduktion för timmer i ”värstingklassen”, där dubbhålen är djupare än åtta millimeter.
Diskussionen om dubbskador har tvingat maskintillverkarna att utveckla skonsamma alternativ till de aggressiva ståldubbarna. Länge gjordes matarvalsarna som gummihjul med kedjor, på senare år har ståldubbar åter börjat användas — men då med skyddande klackar eller plattor.
Så här ser det alltså ut i Sverige. Men hur är det i vårt grannland i öster? Hur hanteras dubbskadorna där? Svaret är utomordentligt förvånande: dubbskador diskuteras överhuvudtaget inte i Finland. Det är en icke-fråga.
Bilden bekräftas av en maskintillverkare som SKOGEN pratat med:
”I Sverige levererar vi nästan bara skördare med skonsamma matarvalsar, i Finland är det nästan bara ståldubbar som gäller!
Hur kan det här gå ihop? Sverige och Finland har samma trädslag, samma skogsmaskiner, samma sorts industrier och samma kunder för industrins produkter. Hur kan dubbskador vara ett stort problem i Sverige och en icke-fråga i Finland? Hur kan finnarna ha missat det här problemet? Inser de inte att skogsnäringen förlorar massor med pengar?
Eller, en landsförrädisk tanke slår rot: kan det här vara ett svenskt ”hjärnspöke”?
För om finska sågverk hade förlorat massor med pengar på blånad och nedkortade sidobrädor hade de säkert låtit skogsbruket få veta det. Brutalt och via plånboken. Tystnaden kan bara tolkas så att de inte anser att det är ett problem värt att bråka om.
Dubbskador är förvisso en inkörsport för blånad, det finns det mycket forskning som visar. Blånad skapar i sin tur problem vid framställning av mekanisk massa: ljusheten försämras. Men tidningspappersbruken vill bara ha färsk granmassaved, det hinner inte bli någon blånad — vare sig med eller utan dubbskador.
För sulfatmassa är blånad inget problem, det märks inte i processen.
Kvar är sågtimret. Blånade brädor är fula och dessutom svårimpregnerade.
Men dagens virkesflöden är så heta att det sällan hinner utvecklas någon blånad. Och skulle timmer utan dubbskador bli liggande för länge under sommarhalvåret, skulle det ändå drabbas av blånad, men då via skadeinsekter som randig vedborre, granbarkborre och märgborre. Därför måste timret alltid in snabbt under sommaren. Med eller utan dubbskador.
Och det finns ett argument till: hade blånad verkligen varit ett stort problem i de svenska sågverken hade man aldrig accepterat ända upp till sju mm djupa dubbskador, som är gränsen för de nya virkesmätningsregler som träder i kraft i Sverige under 2008. För blånad får man in redan med mycket grundare skador än så.
Men dubbskador ger ju också mekaniska skador — det blir hål och fiberstörningar i den yttre delen av sidobräderna — de som tas ut närmast mantelytan. Problemet borde vara större ju snålare man postar stocken, det vill säga ju mer vankant man accepterar på sidobräderna. Fast å andra sidan, blir det mycket vankant måste man justera bort en del i toppen, och det är ju där som dubbhålen främst finns (eftersom stockarna är koniska).
I många moderna, större sågverk vill man dessutom i princip bara göra skarpkantande sidobrädor — man gör ingen längdjustering efter försågningen utan postar i stället efter en något mindre toppcylinder — ofta fräser man först fram en sågprofil. I sådana sågar försvinner dubbskadorna i flisen som går till massaindustrin.
Det finns säkert enskilda sågar och enskilda brädpartier där dubbskador antingen tvingat fram en extra kortning av brädorna, eller, vilket kanske är värre, givit förvånade och missnöjda slutkunder. Problemet borde vara störst för sågverk som tar ut värdefullt kvistfritt listvirke av tall. SKOGEN har pratat med några sågverk, och de beskriver förvisso dubbskador som ett problem. Men det finns ingen modern forskning som visar hur stort problemet är — den uppgiften är i dag väl dold bland sågverkens affärshemligheter. Det finska exemplet antyder dock att det inte kan vara något avgörande problem — speciellt som finnarna lär ha en högre andel högkvalitativt talltimmer än vi i sina skogar.
So what, kanske någon säger. Vi kanske har överdrivit problemet med dubbskador, men det gör väl inte så mycket, vi har ju ändå fått in prima timmer till sågverken.
Men då glömmer man att ståldubbar har fördelar också. Skördaren får bättre grepp om stammen, den slirar mindre, och produktiviteten blir högre än med till exempel gummihjul. Det här kan handla om några procent på avverkningskostnaden, och det är mycket med tanke på de stora volymer som hanteras.
Längdmätningen blir också bättre med ståldubbar som inte slirar på stammen. Det gör att apteringen blir bättre, och skogsägaren kan få ut mer av virkesvärdet. Det här kan också bli stora pengar på några år.
Har boten varit värre än soten? Har det kostat mer att undvika dubbskador än vad dubbskadorna själva har kostat. Ja, det är inte en helt orimlig analys, om nu inte finnarna bara är dumma. Och det ska man nog inte anta…
Fortfarande inte övertygad? Tror du att det finns någon mystisk, okänd faktor som gör att Finland kan strunta i sina dubbskador, medan Sverige måste straffa dem ekonomiskt? Då kan det vara värt att notera att skogsbruket i Mellansverige, inom VMF Quberas område, i dag inte gör någon värdereduktion på normaltimmer. Man har tagit ”time out” eftersom skadorna är så svåra att mäta. Hur många tror att de mellansvenska sågverken hade accepterat detta om dubbskadorna hade kostat dem mycket pengar …
Av Carl Henric Palmér