Detta innebar enligt vår definition att bönderna själva skulle odla den brännved de behövde lika naturligt som de odlade mat. Naturligtvis var detta ett brott med nationalekonomernas dåvarande utvecklingsparadigm som innebar industrialisering. För skog hade Jack Westoby på FAO formulerat filosofin i en artikel med titeln ”The Role of Forest Industries in the Attack on Economic Underdevelopment”.
SLU lämnade 1975 ett förslag om byskogsbruk till Sida som i sin tur tog upp en diskussion med FAO. Ur dessa diskussioner utvecklades så småningom FAO/Sida programmen ”Forestry for Local Community Development”(FLCD) och ”Forest, Trees and People Programme ” (FTPP).
Programmen pågick till 2001 och måste betraktas som mycket framgångsrika. Historien under inledningsfasen har i detalj beskrivits och analyserats av Mike Arnold och mig själv i senaste numret av International Forestry Review (”Reorienting forestry development strategies in the 1970s towards ´Forests for people´”). I en stor genomgång av EU ländernas skogsbistånd för några år sedan skrev Mike Arnold:
The early role played by Sweden
Sweden was a key actor in the shift towards a broader brief for forestry. It had seconded foresters to FAO in the 1960s to deal with tropical forestry issues, and had supported bilateral projects in Ethiopia, Tanzania and Vietnam in the 1970s. It consequently became aware earlier than many other donors of the limitations of an industrial strategy for forestry, if benefit to local people was, at least in part , the aim. As a result it committed Funds in Trust for the FAO/SIDA FLCD Programme, and helped to initiate the social, community and farm forestry projects of the 1980s. ”
Det här var en tid när det fanns resurser och intresse så att Sverige kunde ta initiativ och inte hela tiden behövde dansa efter Världsbankens senaste idé.
Vi som var med för 35 år sedan kan ibland förledas tro att vi ”upptäckte” byskogsbruk och vi reagerade förvisso tidigt. Dock bör sägas att vi inte ensamma ”upptäckte” byskogsbruk utan runt om i världen så såg många att industrialiseringsansatsen inte fungerade. Det var en kunskap som så att säga hängde i luften. SLUs och FAOs arbete var dock viktigt eftersom det ledde till handling och inte bara till prat. Byskogsbruk diskuterades på FAOs stora skogsmöten och startade i olika skepnader i flertalet u-länder.
Rights and Resources Initiative (RRI) hävdar i rapporter att mycket hänt inom området. Officiellt har t.ex. stora skogsområden tagits över av lokalbefolkningen. Själv tycker jag dock att framgången har varit mycket mindre än vad vi hoppades på för 35 år sedan. Detta beror bl.a. på ett motstånd mot förändringar från de som har makten.
I fråga om småskaligt bondeskogsbruk (Farm forestry) går det förvisso att peka på framgångar. Ofta beror detta på att bönder spontant börjat producera ved för en marknad. Många biståndssatsningar har dock haft problem eftersom de startades utan att riktigt förstå böndernas situation.
Planteringar på allmänningar (Community forestry) har mött på större problem. Det beror på att man lätt får problem med maktförhållanden i byar och att det som nämnts funnits motstånd från myndigheterna mot att överföra rättigheter till lokalbefolkningen. Ofta finns t.ex. en massa restriktioner i de rättigheter som officiellt getts till de fattiga (t.ex. att värdefulla produkter ej får säljas).
En svensk kan fråga sig varför den mesta satsningen skett i fråga om gemensamhetsskogar och inte på bondeskogsbruk av ”svensk” typ. Inledningsvis berodde det på att programmen skulle hjälpa de fattigaste med att få tillgång till skogsprodukter och den mark som fanns tillgänglig för detta var oftast allmänningar. Så småningom blev nog också ofta ”community forestry” ett självändamål.
Detta är nu historia. Argumenten för småskaligt skogsbruk i u-länder är dock lika starka idag som för 35 år sedan. I vår tid med ökande behov av biomassa (för energi, fiber m.m.) så är viktigt att försöka involvera småbönder och lokalbefolkning i produktionen.
Träd kan bli en viktig kommersiell gröda. Men det finns fortfarande stora brister i kunskapen om vad som fungerar och inte fungerar. Hur skall landsbygdsbefolkningen engageras i skogsproduktion? Hur kan detta göras så att det fattiga gynnas? Finns det system för legoodling som kan fås att bli positiva?
Det skulle behövas en fortsättning på de gamla programmen FLCD och FTPP. Men FAO, som ledde dessa program, kan knappast längre sägas bry sig om ”byskogsbruk” utan klimat o.dyl. anses viktigare. Det finns projekt som ”Forest Dialogue” och ”Rights and Resources Initiative” som har dessa saker på agendan, men det tycks mest bli möten och papper och lite tycks hända på marken. Hur få ”action”?
I det arbetet är det förvisso viktigt att sammanställa och analysera de senaste årens erfarenheter, och att ha resurser att pröva nya grepp. Det skulle nog behövas en del gammaldags bistånd. Men i biståndssvängen finns det bara plats för en sanning i taget, och i dagsläget skall allt var klimat, rättigheter och demokrati. Den som vill kan dock lätt plocka in ”byskogsbruk” i den ramen. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan någon organisation upptäcker behovet att åter seriöst börja satsa på ”byskogsbruk”.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se