Man menar bl.a. att världen kan stå inför en vändpunkt för avskogningen. Även om forskarna inte gör prognoser för att den skulle vara slut så ger studien utrymme för att länder kanske kan ”växa ifrån” den.
Till skillnad från många andra studier behandlar man inte bara förändringar i skogsareal utan också virkesvolymer, biomassa och kolupptagningsförmåga. Genom detta arbetssätt får man en bättre bild av skogssystemen än om man uteslutande tittar på arealen. Det sammanvägda index man tar fram baserat på dessa parametrar kallar man ”forest identity”, ”skogsidentitet”.
De data forskarna har till grund för sina beräkningar har man hämtat från FAOs globala skogsinventering, http://www.fao.org/. Här finns förstås mycket stora variationer i hur pass tillförlitlig informationen från olika länder är. Ibland finns det sedan länge väl etablerade återkommande nationella skogsinventeringar, ibland får man basera sina uppskattningar på mera punktvisa insatser och satellitbildstolkning. Man illustrerar också sina resonemang om en växande skogsresurs bl.a. med tidigare publicerade studier från Frankrike, USA, El Salvador, Dominikanska Republiken och Puerto Rico.
Modellen användes för att studera utvecklingen av skogstillståndet i 50 skogrika länder. I 22 av de studerade länderna hade virkesvolymerna förbättrats under den senaste 15-årsperioden. Man rapporterar minskande virkesförråd från Brasilien och Indonesien men ökande i Kina och Indien till följd av stora planteringar.
Den stora nyheten är att forskarna kopplar dessa skogsdata till ländernas ekonomiska utveckling som den uttrycks i BNP per capita. Vid mycket låga BNP-värden, dvs för de fattigaste nationerna, kunde man inte se någon utveckling av virkesvolymerna, de pekade bara nedåt i största allmänhet. Men när man sedan följde de allt rikare länderna fann man en brytpunkt vid en BNP per capita som var $4.600 (att jämföra med Sverige som kanske har 8-10 gånger högre BNP/capita). Länder som hade en högre inkomst hade alla också ett växande virkesförråd med ett undantag. Kanada rapporterar samma skogsmarksareal och virkesförråd 2005 som landet hade 1990.
Vad kan man då dra för slutsatser av denna studie? Man kan ju alltid undra över tillförlitligheten i ingångsdata, särskilt för de länder där datainsamlingen skett mera sporadiskt. Här har FAO dessutom gjort en omvärdering av de ingångsdata för 1990 som studien baserar sig på. Man kan också fundera över om det är ”samma skogar” som växer till efter att avskogningen stannat av. Det är det oftast inte, men kanske kan de planteringar som anläggs minska trycket på de kvarvarande naturskogarna. Den underliggande logiken, att skogstillståndet i många länder dramatiskt har förbättrats sedan ekonomin blivit bättre har vi ju med oss sedan tidigare. Det som är mest förvånande här är att det går att börja sätta siffror på när gränsen mellan vikande och växande skogstillgångar inträder, och att den gränsen kanske inte är alldeles onåbar. Som författarna själva skriver är den nya metodansatsen viktigast, med flera tillämpningar har vi fått ett nytt verktyg att analysera avskogningen.