I samband med Höstexkursionen i september fick Kristina Wallertz motta Silverkvisten av Föreningen Skogen för sina insatser inom skogsforskningen. Hon har främst studerat föryngringsfrågor och har snytbaggen som något av ett favoritområde . Och faktiskt, den går att bekämpa.
Men för att lyckas med föryngringen – och detta är hennes käpphäst – måste hela kedjan, från plantskola till hygge, tro på att deras insats gör skillnad.
– Alla måste tro på att det funkar om man gör rätt. Det gäller personalen som lägger på det mekaniska skyddet i plantskolan och dem som sköter transporten. Det gäller också personalen på hygget som inte får vänta för länge innan plantan sätts i marken och som dessutom ska välja rätt planteringspunkt, säger hon.
Ett råd som numera är forskningsstyrkt är att planteringspunkterna ska vara omgivna
av ren mineraljord. Det är en miljö som snytbaggen ogillar att uppehålla sig i. Där rör den sig snabbare och rakare jämfört med på humus. Risken för att den ska stanna och äta på plantan minskar därmed.
Markberedning är således en fördel, eftersom mineraljorden vänds upp och hamnar vid ytan. Den gör dessutom att konkurrensen från annan vegetation minskar.
Men trots fördelarna är Kristina Wallertz inte okritisk till rådande metoder.
– Harvning är den vanligaste metoden för markberedning i dag, men kanske är det inte alltid nödvändigt att påverka marken så pass mycket när man ska sätta sina 2 000 till 3 000 plantor. Det finns metoder där man skapar det antal punkter man behöver och i stället kan försöka göra dem så bra som möjligt, säger hon.
Kristina tror att detta kommer att bli vanligare i framtiden – även om, som hon säger, all förändring inom skogen tar tid.
Ytterligare något som numera är vetenskapligt styrkt av Kristina Wallertz och hennes kollegor är att tallskärmar om 100 till 150 träd per hektar ger mindre snytbaggeskador på planteringen under dem. Men plantorna under skärmen måste fortfarande skyddas mot snytbaggen, råder hon, och påminner om andra fördelar med skärmställning:
– Skärmen minskar risken för frostskador och ger ett annat visuellt intryck än ett kalt hygge.
Ett annat favoritområde är douglasgran. Det går inte att ta miste på. Hon berättar att försöksetableringar görs på flera håll i södra Sverige, bland annat i Asa försökspark där hon själv jobbar, och hon uppmuntrar fler att provodla.
– Det är ett väldigt intressant trädslag. Det kan vara ett bra komplement och eventuellt ersättning till vår egen skadedrabbade gran som kanske drabbas ännu värre i ett framtida klimat.
Douglasgran har sitt ursprung i Nordamerika där den finns i två varianter: en som växer i kustnära klimat och en i inlandet. (Se SKOGEN 11/2019.)
När kustvarianten trivs har den bättre tillväxt än den från inlandet.
– Men en förutsättning för att växa bra är ju att man överlever. Därför tycker jag att man med undantag för södra Skåne ska välja inlandsvarianten. I våra försök har den en högre överlevnad än kustvarianten i större delen av Götaland.
Skogsägare bör åtminstone använda en härdig variant tills man har fått fram tillräckligt med frön från våra svenska douglasplantager, anser Kristina. Förhoppningen är att dessa frön ska vara bättre anpassade efter svenska förhållanden.
Men man bör välja lokal med omsorg, den trivs inte överallt. Bäst är att välja en härdig proveniens, sluttning eller kuperad mark, eller plantering under skärm.
– Douglasgranen trivs utmärkt i blandade bestånd, exempelvis med gran. Då sprider man också riskerna, säger Kristina.
Skogen har varit ett självklart yrkesval för henne, men inledningsvis föredrog hon att ha sin arbetsplats där som fritidsledare. Hon och hennes kollegor ordnade friluftsaktiviteter som paddling, vandring och skidåkning för ungdomarna. Men efter att ha gått en 40-veckorskurs på Ryssby naturbruksgymnasium började hon i stället som plantör, huggare, virkesmätare och en del annat innan hon slutligen hamnade på Asa försökspark där hon varit sedan starten för 30 år sedan.
OM / KRISTINA WALLERTZ
Ålder: 62 år
Yrke: Forskningsassistent på Asa försökspark. Även kursledare för en sommarkurs i föryngring.
Bor: Tolg utanför Växjö.
Familj: Make Martin, två vuxna döttrar med respektive, barnbarnet Birk, hundarna Gibson och Kalle samt hästen Harry.
Uppväxt: Sandsbro, Växjö.
Bakgrund: Ryssby naturbruksgymnasium, högskoleutbildning till skogstekniker. Diverse praktiska skogsjobb. Licentiatexamen 2005. Skoglig doktor 2009. Sedan 1989 anställd på SLU:s försökspark i Asa.
Fritidsintresse: Vandringar i skogen med hundar och familj, havspaddling, träna hästen. ”Nästan alltid utomhus.”
Framtidsdröm: ”Att om människan ska fortsätta äta djur så kommer de i framtiden att behandlas på ett respektfullt sätt, när de lever och ända till slutet. Jag hoppas också att pälsfarmer förbjuds”.
SKOGEN 1/2020
