Det slår professor Lars Kardell fast i en ny rapport efter 26 års studier på sumpskogar i Hallands län.
”Effekterna är tämligen självklara. Genom dikning ökar tillväxten av tall och gran. Det medför bättre betingelser för blåbärs- och lingonris, vilka ökar sin bäravkastning. Den halvskugga som bildas är till gagn för båda arterna. Men en dag börjar den underväxande granen ta överhanden. Då släcks ljuset och bärrisens fertilitet avtar. På sikt kan därför dikning vara negativ för båda artenas fruktsättning. Detsamma gäller för såväl hjortron som tranbär. Båda kan i begynnelsen ge ökad avkastning men försvinner helt efter ett eller annat decennium.
Gödsling i sumpskogar leder å sin sida först till en skördeminskning hos surmarksväxterna lingon och tranbär. Däremot får såväl hjortron som blåbär en påtaglig stimulans. Men när beskuggningen av träden ökar försvinner även denna fördel. Vill man av någon anledning bevara hyggliga betingelser för bärproduktionen sker detta genom av-verkning av underväxande gran samt gallringar i tallen.”
Sumpskogar kan även vara hyfsade producenter av matsvamp. Men troligen kan dikning och gödsling ge lägre produktion. Sedan 1940-talet finns en förklaring om att träden inte behöver mykorrhizasvamparna så mycket när de får tillgång till mer näring.
Ett tips: Läs hela rapporten ”Försök med dikning och gödsling på Knallebergs myrar i femsjö socken 1979—2005”! Nöj dig inte med detta referat. För Kardells rapporter bör läsas i sin helhet, vilket man annars sällan kan säga om rapporter från vetenskapen.
Vem utom professor Kardell skulle skriva så här om ett forskningsprojekt han ägnat sig åt i 26 år: ”Några egentliga nyheter har arbetet med försöken inte bidragit med.” Kunskaperna fanns redan år 1917, skriver han. Men hans iaktagelser i vitmossan såväl som i skogspolitiken är fräscha som nyplockade lingon.
Text: Bengt Ek
bengt@skogen.se