Under älgjakten i Värmland måste vi under marschen mot norska gränsen kämpa oss genom ett reservat vid Hôlvattne. Huvudvärdet tycks vara att det blåst ner en massa gamla granar.
Ingen turist lär besöka reservatet och miljövärdet kan ifrågasättas. Erik i Sögårn och jag ondgör oss regelmässigt över värdet av detta smala reservat. Huvudskälet till reservatet är förstås att Länsstyrelsen har getts ett mål att skydda viss areal och har svårt att nå målet.
Det är en stor press på att ”skydda” områden vare sig de har något värde eller inte. En av deltagarna anser oss gammaldags och hävdar att ute i Världen har folk större förståelse för behovet av att skydda skog. Är det verkligen så?
Mina kolleger i IUCN (Internationella Miljövårdsunionen) börjar ifrågasätta de senaste decenniernas avsättningshysteri. Jag tar mig friheten att sammanfatta några punkter i budskapet.
Det jag säger bygger mestadels på artiklar av Jeffrey Sayer och andra på IUCN. Nedan listar jag först några understundom provokativa punkter ur skrifterna, som mest handlar om u-länder:
-Det har under senare år varit en stor global expansion av skyddade områden (för tillfället 12 %). Kan vi ha 12 % av marken som reservat i en värld med snart 9 miljarder människor? Kan Kamerun och Kambodja fortsätta att skydda 25 % av arealen? ”Skydd” (conservation) kostar och i u-länder har skyddet fungerat dåligt. Skyddet drabbar också ofta de fattiga negativt.
-Reservat har etablerats för att skydda mot markanvändningsförändringar. ”Hotbilder” används ofta som argument.
-Skydd bör bero på samhällets val och inte på tryck från starka Miljöorganisationer (MO) i industriländer.
-Bevarande av ”status quo” eller ”skydd av gammal skog” är inte skäl nog för att skydda skog.
-Det har funnits en tro på win-win lösningar (dvs. både skydd och utveckling). ”Integrerade skydds och utvecklingsprojekt” (ICDP) har varit populära. De har fungerat dåligt. ICDP strävade efter att få människor i ”harmoni med naturen”, men för människorna är högre levnadsstandard viktigare än ”harmoni med naturen”. Skydd har ofta inneburit motstånd mot ”utveckling”.
-Det har varit för mycket arbete med att maximera utbredning av skyddade områden istället för att optimera de som finns. Små skyddade områden kan skydda mycken biologisk mångfald, men de som finns negligeras ofta. I dagsläget är stora nya områden oftast orealistiska (målstolparna flyttas också kontinuerligt).
-”Naturskyddet” kan inte låta biologer bestämma vad som skall göras eftersom biologisk mångfald bara är en av många konkurrerande värden av land.
-Trycket på ”naturen” är nu så hårt att en del propagerar för en återgång till ”kommando, kontroll och stängsel”. Men det har inte fungerat.
-Det är inte realistiskt att skydda all biologisk mångfald.
-Även planteringar kan vara bra för biologisk mångfald.
-Uthållig användning är bättre än totalt skydd.
-Allt behöver inte göras permanent. Det kan finnas tillfälliga lösningar.
-OSV.
Huvudbudskapet är i sammanfattning att man måste gå från produktionsmål (t.ex. areal) till resultatmål. Det är ekonomin som styr och att det är svårt att gå emot utvecklingen. Men det finns ibland ”globala nyttigheter” (t.ex. pandan). Då behövs kompromisser mellan lokala och globala värden. Hur fixa en sådan lösning?
Det Sayer och IUCN propagerar för är en ”landskapsansats”. ”Landskap” är en mosaik av bl.a. skyddade områden, brukad skog och jordbruk. Människan hör också dit.
Ecosystem ändras alltid liksom samhället. Landskap är dynamiska och det finns många krav. Det behövs anpassning till förändringar och ”lärande genom arbete”. Man måste acceptera förändringar och frågan är hur man bäst kan påverka utvecklingen.
Målet kan behöva ändras underhand. Naturskyddet kan inte kontrollera ett landskap utan det behövs kompromisser mellan många aktörer. Det är alltså inte fråga om geografiska planer för landskapet (eller ”viltkorridorer”) utan vad som behöver göras täcks av den oöversättliga termen ”muddling through”(dvs. krångla sig igenom). Det behövs ”sökande” istället för stora planer (”grand design”).
De här tankarna är naturligtvis i hög utsträckning formulerade med tanke på fattiga länders situation. Det som sägs är dock ibland också en indirekt kritik mot delar av den svenska modellen. Vi tycks fast i produktionsmål och intresset att arbeta med lokalbefolkningen är begränsat (Det är nåt vi försöker lära u-länder!).
Naturligtvis kan vi i Sverige göra som vi finner bäst. Är det viktigaste att lägga stora summor på att öka arealen med reservat, eller ? MO vill naturligtvis ha fysiska mål att kämpa för. Detta gör det enklare att samla in pengar och det tycks ofta vara huvudmålet.
MO synes mig också ha en fortsatt stark tro på ”kommando och stängsel”. Politiker vill också gärna sätta upp fysiska mål och visa sig bäst på att kasta pengar på ett problem.
Jag har ibland satt frågetecken för Sidas arbete med rent naturskydd. Många MO (framförallt i USA) dränks i pengar. Vad är mervärdet av några extra miljoner från Sverige?
Svenska erfarenheter tycks inte alltid vara tillämpbara i fattiga länder. Givare som Sida måste också ha planer och kortsiktiga mål. Biståndsorganisationer passar därför dåligt att ha inflytande över en process som kräver kompromisser, sökande och ”muddling through”.
Det skulle nog inte skada om vi i Sverige började försöka lära oss något om de nya tankar som finns internationellt, Vi tycks fortfarande vara mycket inspirerade av den amerikanska idén om ”vildmark”. Månne det inte finns en och annan brist?
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se