Det var då det slog mig: det är något djupt omänskligt i att vara skogsägare.
Jag menar det som en komplimang, tillåt mig förklara.
Jag är sparpsykolog på spartjänsten Opti. Det innebär att jag ägnar mina dagar åt frågan: varför gör människor inte det de vet att de borde göra med sina pengar? Svaret är sällan brist på kunskap. Svaret är att människan är byggd för här och nu.
Det omänskliga i att äga skog
Vi värderar det som händer idag mycket högre än det som händer om tjugo år, och vi är dessutom lite för optimistiska om hur det där framtida jaget kommer att ha det. Psykologer som undersöker sparande brukar säga att långsiktigt sparande är som att spara till en främling. Det är därför det är så svårt.
Skogen tvingar fram ett perspektiv som privatspararen måste kämpa för att ens föreställa sig.
Skogsägaren sparar till en främling på riktigt. Plantan du sätter i marken i dag kommer att avverkas av någon annan, kanske av någon som inte ens är född. Ändå sätter du den. Det är precis den förmåga som resten av oss har svårt för och det är därför jag tror att privatsparare har mycket att lära av skogsägare.
Det första är tidshorisonten. Ingen skogsägare ringer sin virkesköpare efter ett dåligt kvartal och frågar om det är läge att sälja hela beståndet. Skogen tvingar fram ett perspektiv som privatspararen måste kämpa för att ens föreställa sig. Den som sparar i fonder har i teorin samma horisont, men i praktiken släpper många strategin så fort börsen går åt fel håll.
Investering kräver arbete
Det andra är skötseln och tålamodet. Skogsägaren vet att investeringen kräver arbete: röja, gallra, läsa på, se till att det som planterats får bästa möjliga förutsättningar. Men arbetet sker enligt en plan, inte i ett panikartat läge. Här går det snett för många sparare. Att sälja i botten, försöka pricka rätt läge, hoppa på det som alla pratar om just nu.
Det är de här beteendena, snarare än dåliga fonder, som kostar mest i utebliven avkastning. Och den som väljer att avvika från den breda marknaden, genom att satsa på enskilda sektorer eller bolag, har samtidigt tagit på sig en skötselplikt.
Ingen skogsägare planterar och kommer tillbaka om tjugo år för att se hur det gick, något många aktiva investerare tyvärr gör.
Det tredje är planen. Skogsägaren vet vad skogen ska bli och hur den ska användas. Privatspararen har oftast en känsla. När jag frågar människor vad de faktiskt sparar till blir svaret ofta ”en guldkant på pensionen”, vilket är ungefär lika precist som att säga att manplanterar för att det ska bli fint.
Pension och barnspar är de vanligaste sparmålen hos oss på Opti, där finns i alla fall en riktning. Utöver det är syftet med sparandet vagt.
Det är en av anledningarna till att många av de som är allra bäst på att spara aldrig använder pengarna. De blir rikast på kyrkogården. Skogsägaren har åtminstone bestämt vem som ska hålla i motorsågen.
”Samma misstag, olika träd”
Det var styrkorna, låt oss titta på några brister hos båda grupperna.
Det finns ett område där skogsägaren och den svenska privatspararen agerar likadant – riskspridningen.
Många skogsägare är obelånade och har merparten av sin förmögenhet i just skogen. Det är begripligt, det är tradition.
Samma mönster ser jag hos den svenska spararen: den svensk som äger aktier har i snitt aktier i 4,5 bolag och trots att Stockholmsbörsen är drygt en procent av världens börsvärde ligger en orimligt stor del av svenskarnas fondsparande i Sverige.
Lägg till bostaden och jobbet som båda är beroende av svensk konjunktur. Skogsägaren har allt i skogen. Privatspararen har allt i Sverige. Samma misstag, olika träd.