Trots min kritik av skogsprogrammet i dess nuvarande utformning så finns det rosvärda passager.
Regeringen ska ha beröm för att man nu ser över art–och habitatdirektivet och reder ut problematiken i de fjällnära skogarna. Bra är också den massiva kunskapsuppbyggnaden genom laserskanning av den svenska skogen och inventeringar av höga miljövärden.
De flesta av avarterna i tidigare läckta utkast har dessutom försvunnit.
Målformuleringarna för fokusområdena är väl genomarbetade. Djävulen sitter dock inte i målformuleringen utan i implementeringen.
För nu visar det sig att dokumentet inte är ett nationellt skogsprogram. Det är en ”Strategi för Sveriges nationella skogsprogram” som regeringen själv formulerat titeln.
Detta gör att det så kallade ”programmet” faktiskt inte är i linje med den internationella principöverenskommelse som fattades vid ”Fourth Ministerial Conference on Forests” som hölls i Wien 2003.
Det var då som Sverige principiellt förband sig att utveckla och implementera ett nationellt skogsprogram.
Regeringen har helt utelämnat implementeringen som är det viktigaste i programmet.
Efter Wien-konferensen enades länderna om vissa tilläggskriterier.
Stat, näringsliv och civilsamhället skulle samverka, ett så kallat samhällskontrakt skulle upprättas mellan intressenterna.
2014, i början av utvecklingen av det svenska skogsprogrammet, tillsatte den svenska regeringen också fyra arbetsgrupper som lade ned ett enormt arbete och presenterade nästan 70 strategiska åtgärdsförslag. Men grupperna avpolletterades våren 2016. Sedan dess har man har inte haft en deltagande process.
Det så kallade svenska skogsprogrammet har arbetats fram i dolda rum inom kanslihuset. Och inget av åtgärdsförslagen kan spåras i ”Strategi för Sveriges nationella skogsprogram’.