Vad Hassler upplevde i sitt läkardistrikt kring Frostviken i Jämtland var ett skogsarbete, som av någon beskrivits som sämre än antikens slaveri. De flesta slavarna hade ju åtminstone sin mat garanterad.
Jag ser tre orsaker till att missförhållandena kunde råda ostört under drygt ett halvt sekel. En var den då rådande människosynen. Bland många besuttna var arbetare och fattiga torpare lägre stående varelser. En annan var det stora mentala avståndet mellan träpatronerna som gasterade på Knaust i Sundsvall och skogsarbetarna, trots kort avstånd fågelvägen. Det fanns flera mellanhänder och kommunikationerna var dåliga. Träpatronerna kunde slippa se det pris som tiotusentals människor fick betala för att skapa deras förtjänster på trävaruhandeln. En tredje var att inga aktörer med auktoritet hade insyn i verksamheten, ända till provinsialläkaren Hassler hade sett nog. Han blev skogsbrukets förste humaniseringsaktör.
Hasslers initiativ utmynnade i skogshärbärgeslagen 1920 och Skogs- och flottleds- inspektionens tillkomst som humaniseringsaktör samma år. 1918 bildades Skogs- och flottningsarbetareförbundet men deras aktioner fick genomslag först 15-20 år senare. År 1938 kom en systematisk arbetsforskning och rationalisering i gång i Norrland och Värmland. Humanisering av skogsarbetet ingick i rationaliseringen och arbetsforskarna blev humaniseringsaktörer. Kring 1970 var läkarkåren tillbaka på arenan, i företagshälsovården.
Humaniseringen av skogsarbetet tog fart kring 1940 och pågick till mitten av 90-talet. Den gick i vågor. Ibland var den integrerad i rationaliseringen, som till exempel under 40-talet och åren kring 1990. Ibland korrigerade den en rationalisering som starkt inkräktade på skogsarbetets humankvaliteter, till exempel i form av stora olycksfallsrisker och dålig fysisk eller psykosocial arbetsmiljö. Perioden 1975 till 1995 kan ses som en blomningsperiod för humaniseringen. Då var Skogsarbetareförbundet, företagshälsovården, arbetsforskarna och den skogliga yrkesinspektionen relativt inflytelserika aktörer.
Kulmen på denna utveckling inträffade kring 1990, i slutet av en stark högkonjunktur. Då hade den gamla auktoritära ledningsfilosofin i skogsbolagen ersatts med målstyrning och delegering. Stimulerande lagarbete, med ansvar, samverkan och omväxling hade införts på många arbetsplatser. Det gällde såväl maskinförarna som de skogsarbetare som avverkade med motorsåg och sommartid skötte skogsvården. Rastkojan blev mötes-platsen för utvecklande dialog.
Att organisera arbetet såväl för hög produktivitet som med hög humankvalitet ansågs vara möjligt 1990 och gällde inte bara skogsbruket utan svenska näringslivet generellt. Trots den nationella ekonomiska krisen 1991-93, som direkt föranledde en avhumanisering av skogsarbetet på flera sätt, så var detta organisationskoncept ett riktmärke ytterligare några år. I SKOGEN nr 6-7/1994 bekräftade höga företrädare för skogsbruket att konceptet ”hade bäring på framtiden”. Dessutom höll det av Arbetarskyddsstyrelsen och SYN drivna ”Och-projektet” konceptet vid liv ytterligare några år (1995-2001).
De japanska och amerikanska organisationskoncept, som översvämmade Sverige på 90-talet och resulterade i ”Lean production/downsizing” och ”outsourcing”, kom väl till pass när man i krisen drog åt den ekonomiska skruven i industriskogsbruket. Resultatet blev entreprenörer och en starkt bantad ledningsorganisation. Entreprenörerna stimulerades till rationalisering genom prispress, samma modell som Toyota och Ikea tillämpar. Och därför ser det ut som det gör i dagens skogsarbete.
I drivningslagen, som mest kör raka två-skift, har maskinförarnas arbete blivit specialiserat, ensamt och ensidigt samt styrt av Just in Time med minimala virkeslager. Kontakterna med ledningen är digitaliserade. Ökade maskinprestationer innebär längre resor eller bortaliggning med ensam övernattning i servicevagnens kojdel. De som klarar ensamarbete trivs fortfarande bra med jobbet, men branschen har påtagliga problem med rekrytering av dagens ungdom. Få vill sätta sig ensamma i en skogsmaskin klockan 05 en novembermorgon.
Den manuella och motormanuella skogsvården sköts av separata entreprenörer. Markberedningen utförs av enmaskinsföretag. För plantering och röjning, som hamnat i samma popularitetsklass som bärplockning, har lösningen blivit import av arbetskraft, till och med från Sydostasien. I huvudsak fungerar detta hyggligt, men svåra avarter i såväl personalbehandling som arbetskvalitet förekommer.
Hur kunde vi på 10-15 år hamna så långt från 90-talets organisationskoncept och intentioner? Jag ser fyra svar, här i koncentrat:
1. Byte av organisationskoncept. Det humanrationella konceptet, som hade sitt ursprung i en ”socioteknisk” teori från 1960- talet, har ersatts av ”Lean Management”, en moderniserad variant av den seglivade taylor-ismen.
2. Marknadens ”osynliga hand” (Adam Smith) styr produktionssystemets utveckling i betydligt högre grad än företagsledningens intentioner.
3. Entreprenörssystemet med underleverantörer till leverantörerna har ökat det mentala avståndet mellan ledningen och dem som utför arbetet längst ned. Där avståndet ökat mest — importerad arbetskraft till skogsvården — kan människor råka mycket illa ut.
4. Humaniseringsaktörerna har försvunnit från arenan. Borta är företagshälsovården, de kritiska arbetsforskarna (vid SLU och Arbetslivsinstitutet) och den skogligt riktade inspektionen vid Arbetarskyddsstyrelsen. Återstår bara ett försvagat fack. För att balansera den osynliga handen behövs starka humaniseringsaktörer av kött och blod. Arbetsmiljölagstiftningen och certifieringssystemens sociala paragrafer blir annars tandlösa instrument.
Finns det då inte ljuspunkter? Jodå! Skogsmaskinernas arbetsmiljö och driftssäkerhet har förbättrats. Det finns entreprenörer som satsar på att personalen ska tycka att det är roligt att jobba. Jag har i mitt historiearbete stött på maskinarbetslag där lagandan från det ”goda skogsarbetets tid” finns kvar. Det finns också skogsvårdsentreprenörer som upplever jobbet som omväxlande och stimulerande. Men det behövs ett nytt organisationskoncept! Kanske också en ny teknik som är mera människoanpassad, till exempel för dagtidsarbete i arbetslag!?
Text: Bengt Ager, Emeritus i skogsteknik och arbetsvetenskap
bengt.ager@cleanmail.se