Frivilligt skydd
Markägaren avstår frivilligt från att vidta åtgärder som kan skada att de biologiska värdena i biotopen. Med dagens statliga anslag blir detta skydd dominerande om huvuddelen av över 40 000 nyckelbiotoper ska bevaras. Och erfarenheterna av skogsägarnas frivillighet att åtminstone avvakta med åtgärder uppges vara mycket goda.
Naturvårdsavtal
Ett naturvårdsavtal innebär vanligen att markägaren bara avstår från vissa åtgärder. Den ekonomiska ersättningen motsvarar inte skogsägarens förluster, utan avtalet förutsätter att ägaren är positivt inställd till att bevara naturvärdena. Ersättningen beskattas som inkomst av näringsverksamhet. De ekonomiska förut- sättningarna vid olika skyddsformer finns utförligt redovisade i SKOGEN nummer 4 och 5/98. Avtalen används i regel inom områden där normal naturhänsyn inte anses tillräcklig, samtidigt som naturvården gynnas av aktiva åtgärder.
Avtalet är civilrättsligt och står därför inte över lagen. Markägaren kan därför hamna i en situation där han inte kan följa avtalet utan att bryta mot lagen.
Biotopskydd
Beslutas ensidigt av skogsvårdsstyrelsen efter samråd. Det kan gälla 19 typer av skogsbiotoper som anges i lagen och högst omfatta fem hektar.
Beslutet om ett biotopskydd enligt miljöbalken står över skogsvårdslagen. Ett beslut om biotopskydd följer fastigheten och inte ägaren.
Intrångsersättningen beskattas som delförsäljning av fastigheten och beskattas därför som reavinst i kapital. Se SKOGEN 4-5/98.
Naturreservat
Naturreservat ger det mest långtgående skyddet. Det gäller oftast större markområden. I likhet med biotopskyddet väger beslutet tyngre än bestämmelserna i skogsvårdslagen. Ett naturreservat kan inrättas av kommunen eller länsstyrelsen och till skillnad från biotopskydden löses marken in helt.