Mina invändningar mot debattartikeln ”Ta emot den utsträckta handen” är följande:
1. Skogsindustriernas rapport påstår att mångfalden i den svenska skogen är på väg upp efter en låg period och stödjer sig på en inventering av antalet rödlistade arter och dess förändring över tiden. Inte ett ord om förändringen av antalet individer i dessa och andra arter över tiden. Enligt rapporter från Sverige och Europa så har många småfågelarter minskat med mer än 50 procent de senaste årtiondena. Samma sak med flera insektsarter. Speciellt pollinerande insekter är oroande. Hur det går ihop med Skogsindustriernas rapport är ett mysterium. 2. Virkespriserna i Sverige är lägre – väsentligt lägre – än i grannländerna runt Östersjön. Sannolikt en orsak till den allt sämre lönsamheten i svenska skogsbruket som nu nått en kritisk punkt enl. Nilsson. Den svaga lönsamheten hotar därmed virkesförsörjningen till industrin. Inte ett ord därom i rapporten. Utan lönsamhet i skogsbruket tappar myndigheterna all styrkraft för att nå väsentliga mål som; mångfald, friluftsliv, kolsänka, exportintäkter, sysselsättning. Inte ett ord om detta från något håll inte ens Nilsson. Märkligt. 3. I de rapporter som Nilsson refererar till finns ingenting om vilka förändringar i ekosystemen som trakthyggesbruket förorsakar under markytan, i humuslagret. Är det någon som tror att dagens markberedning av trakthyggena lämnar ekosystemen intakta? Att mångfalden och växtkraften skulle vara minst oförändrad eller öka? Kunskapen härom är minst sagt bristfällig! Skogsindustrin rapporterar att tack vare moderna brukningsmetoder har produktionen ökat påtagligt. Trovärdighet? Återstår i varje fall att bevisa. Redovisningen av detta behöver delas upp i både volym och värde/kubik. 4. Vid presentationen av Skogsindustrins rapport tillfrågades de båda författarna/forskarna vad de ville helst fortsätta att utreda. Den ene svarade självföryngring av tall efter gradvis utglesade skärmar eller luckhuggning och den andre svarade blandade produktions- och miljömål i samma bestånd. Båda försöker jag med framgång och ser goda resultat. Dock inte ett ljud varken i rapporten eller hos Nilsson. 5. Det är hos de små och medelstora skogsägarna som mångfalden i brukningsmetoder utvecklas och det är hos dem exempel på hopp för framtiden hämtas. Blandskog (stormfast rötbeständig med lägre brandrisk), lövskog även ädel. Bestånd som fått växa tillräckligt många år för att uppnå kvalitet i virket och rikedom på insekter, mossor och lavar, stamkvistning och så vdiare. Var ser vi det i storskogsbruket? Och var i skogsindustrins rapport behandlas dessa möjligheter för framtiden. Nilsson hade heller inga kommentarer till dessa aspekter. Om inte ägarna till de små och medelstora skogarna aktivt engageras i planeringen av framtiden och om de inte tillåts att driva sitt skogsbruk med vinst kan övriga aktörer som skogsindustri, allmänhet och politiker inte åstadkomma någon förbättring över huvudtaget. Tyvärr är skogsägarföreningarna så hopkopplade med industrin att de privata skogsägarnas (de som står för mångfalden i utvecklingen) intresse inte lyfts fram som en huvudförutsättning för all verksamhet i skogen.
3. I de rapporter som Nilsson refererar till finns ingenting om vilka förändringar i ekosystemen som trakthyggesbruket förorsakar under markytan, i humuslagret. Är det någon som tror att dagens markberedning av trakthyggena lämnar ekosystemen intakta? Att mångfalden och växtkraften skulle vara minst oförändrad eller öka? Kunskapen härom är minst sagt bristfällig! Skogsindustrin rapporterar att tack vare moderna brukningsmetoder har produktionen ökat påtagligt. Trovärdighet? Återstår i varje fall att bevisa. Redovisningen av detta behöver delas upp i både volym och värde/kubik. 4. Vid presentationen av Skogsindustrins rapport tillfrågades de båda författarna/forskarna vad de ville helst fortsätta att utreda. Den ene svarade självföryngring av tall efter gradvis utglesade skärmar eller luckhuggning och den andre svarade blandade produktions- och miljömål i samma bestånd. Båda försöker jag med framgång och ser goda resultat. Dock inte ett ljud varken i rapporten eller hos Nilsson. 5. Det är hos de små och medelstora skogsägarna som mångfalden i brukningsmetoder utvecklas och det är hos dem exempel på hopp för framtiden hämtas. Blandskog (stormfast rötbeständig med lägre brandrisk), lövskog även ädel. Bestånd som fått växa tillräckligt många år för att uppnå kvalitet i virket och rikedom på insekter, mossor och lavar, stamkvistning och så vdiare. Var ser vi det i storskogsbruket? Och var i skogsindustrins rapport behandlas dessa möjligheter för framtiden. Nilsson hade heller inga kommentarer till dessa aspekter. Om inte ägarna till de små och medelstora skogarna aktivt engageras i planeringen av framtiden och om de inte tillåts att driva sitt skogsbruk med vinst kan övriga aktörer som skogsindustri, allmänhet och politiker inte åstadkomma någon förbättring över huvudtaget. Tyvärr är skogsägarföreningarna så hopkopplade med industrin att de privata skogsägarnas (de som står för mångfalden i utvecklingen) intresse inte lyfts fram som en huvudförutsättning för all verksamhet i skogen.
5. Det är hos de små och medelstora skogsägarna som mångfalden i brukningsmetoder utvecklas och det är hos dem exempel på hopp för framtiden hämtas. Blandskog (stormfast rötbeständig med lägre brandrisk), lövskog även ädel. Bestånd som fått växa tillräckligt många år för att uppnå kvalitet i virket och rikedom på insekter, mossor och lavar, stamkvistning och så vdiare. Var ser vi det i storskogsbruket? Och var i skogsindustrins rapport behandlas dessa möjligheter för framtiden. Nilsson hade heller inga kommentarer till dessa aspekter. Om inte ägarna till de små och medelstora skogarna aktivt engageras i planeringen av framtiden och om de inte tillåts att driva sitt skogsbruk med vinst kan övriga aktörer som skogsindustri, allmänhet och politiker inte åstadkomma någon förbättring över huvudtaget. Tyvärr är skogsägarföreningarna så hopkopplade med industrin att de privata skogsägarnas (de som står för mångfalden i utvecklingen) intresse inte lyfts fram som en huvudförutsättning för all verksamhet i skogen.
Att tala om skyttegravar och framsträckta händer som i Nilssons artikel utan att utgå från fakta och brist på fakta och utan att ha med sig de som verkligen ska göra jobbet blir ett slag i luften. På vilket sätt kan de privata skogsägarna upptäcka de framsträckta händerna och att budskapet är ämnat att förbättra deras möjligheter att uppnå sina mål? Vad Skogsindustrierna rapporterat om och vad politikerna pratar framstår för oss bara som hot och inga möjligheter.
Men ingen klagan utan hopp. Det är Skogspodden med far och son som ständigt söker metoder till förbättring, det är Skogsforum som redovisar intressanta exempel på framgångsrikt skogsbruk, det är Virkesbörsen som i någen mån bryter igenom virkesoligopolets förödande påverkan på skogsbrukets sjunkande – ofta obefintliga – lönsamhet. Där ser vi hoppet för framtiden. Stöd dem Sten B Nilsson istället för att agera fredsmäklare mellan skogsindustrin, politiker och dess miljöorganisationer.
Det är lönlöst.
De saknar uppenbarligen vilja, nödvändiga kunskaper och kontakt med skogen och miljöns mångfald.
WILHELM DYRSSEN
Aktiv småskogsbrukare i 65 år.