Under det senaste halvåret har skogen debatterats flitigt i media. Det har ofta handlat om vilken skogsbruksmodell som är bäst i avvägningen mellan produktionsmål och miljömål, eller som kan bidra mest i kampen mot klimatförändringar.
Men i skogsdebatten verkar oftast det moderna skogsbrukets naturhänsyn förbises.
Där talas hellre om ytterligheterna hyggesfritt skogsbruk respektive skogsbruk med (kala)hyggen.
Om vi inte känns vid den variation som naturhänsynen innebär. Om vi inte låtsas om att kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, naturvärdesträd och lämnad död ved bidrar till att forma ett skogslandskap som är mer varierat.
Om vi struntar i att dagens uppväxande ungskogar har bättre förutsättningar att rymma biologisk mångfald och upplevelsevärden än de som formades under 1950, -60, -70, och -80 talet. Varför ska vi då fortsätta på den vägen?