Just nu är Bergvik Skogs FSC-certifikat i fara. Det är inte första gången som ett företags ansträngningar för att förbättra sin skogsskötsel genom frivillig certifiering riskerar att snubbla på identifieringen av nyckelbiotoper före avverkning. Är det företagens fel? Eller är det kanske systemet kring hur nyckelbiotoper används i FSC-systemet?
Första länken – nyckelbiotoperna
Begreppet nyckelbiotop myntades i oktober 1990. Tanken bakom nyckelbiotoper var att om man ska skydda vissa av våra skogar, så gäller det att spara så många hotade arter som möjligt på den areal vi anser oss ha råd att skydda. Under 1990-talet utarbetades därför ett system för identifikation av nyckelbiotoper där en grundbult var, och är att en nyckelbiotop innehåller eller kan antas innehålla, rödlistade arter (Skogsstyrelsens handbok för inventering av nyckelbiotoper 2013). Nyckelbiotoper söktes fram intensivt av Skogsstyrelsen på uppdrag av regeringen under perioderna 1993–1998 och 2001–2006. Skogsbolagen utför dessutom och i stor skala egna inventeringar på sin mark. Efter 2006 fortsätter Skogsstyrelsen att identifiera nyckelbiotoper som en del av det löpande arbetet.
Observera att nyckelbiotoper inte var tänkta som en skyddsform i sig, utan som framscreenade områden som skulle kunna bli föremål för skydd i form av naturreservat, biotopskydd eller naturvårdsavtal. Det finns inget system för ekonomisk kompensation knutet till identifikation av nyckelbiotop.
Med den reservationen fungerar fortfarande tankebanan – vi söker efter områden med sällsynta arter och kallar dem för nyckelbiotoper.
Andra länken – rödlistan
Som definition av sällsynta arter vid identifikation av nyckelbiotop utnyttjas rödlistan. Den svenska rödlistan handhas av Sveriges Lantbruksuniversitet och är fritt tillgänglig med ett söksystem över Internet.
Rödlistan innehåller sex klasser: nationellt utdöda; akut hotade; starkt hotade; sårbara; nära hotade; samt slutligen arter med kunskapsbrist beträffande utbredning. Systemet överensstämmer i princip med IUCNs (International Union for Conservation of Nature) internationella system. Efter begäran från bland andra Sverige, har begreppet lokalt utrotade accepterats av IUCN, vilket medfört att Sveriges rödlista kunnat anpassas till det internationella systemet, med det tillägget att när en art beskrivs som tillhörande klassen ”utrotad” i den svenska rödlistan, så avser detta lokalt utdöd i Sverige.
Listan är dessutom uppdelad i landskapstyper och om man fokuserar på skogslevande arter kan man konstatera att för närvarande 1727 skogslevande arter är rödlistade (3 januari 2013), fördelade på rödlisteklasser enligt tabell 1.
Tabell 1. Antal arter inom landskapstyp skog i den svenska rödlistan.
Rödlisteklass Antal arter
Nationellt utdöd 74
Akut hotad 71
Starkt hotad 262
Sårbar 538
Nära hotad 679
Kunskapsbrist 177
Summa 74 1727
Sveriges rödlista är ett synnerligen seriöst verktyg för monitoring av hur ovanliga svenska arter utvecklas och oändliga forskartimmar har lagts ned i att skapa dess beskrivningar av arter.
Däremot används den på ett ganska tvivelsaktigt sätt ibland och begreppet ”rödlistad” likställs inte sällan i massmedia och debatt med ”akut utrotningshotad”. Det är väl värt att komma ihåg att i klassen
”nära hotad” återfinns tämligen allmänna arter som lodjur, kronhjort, fjällvråk, mindre hackspett och lavskrika. Det är svårt att känna att avverkning av ett skogsparti med närvaro av kronhjort skulle minska denna arts överlevnadsmöjligheter i Sverige.
Detta exempel kan tyckas raljerande, så låt oss gå ner i detaljer en stund.
Rödlistan och de utdöda skogsarterna
Det finns idag 1727 rödlistade svenska skogslevande arter. Dessutom finns i rödlistan 74 lokalt utdöda arter, vilket ju skulle kunna tyda på att ett stort hot verkligen föreligger. Låt oss titta lite närmare på de utdöda arterna.
Modernt trakthyggesbruk infördes i stor skala i Sverige från ungefär 1950 efter ikraftträdandet av 1948 års skogsvårdslag. Trakthyggesbrukets införande motiverades med att tidigare skogsskötselmetoder med upprepade ”gallringar” hade lett till successivt minskade virkesförråd och sänkt tillväxt i framförallt norrländska skogar. Med början kring 1950 och långt in på 1980-talet avverkades gamla flera gånger genomhuggna skogar med mycket lågt kvarvarande virkesvolymer och ersattes med planterad och självföryngrad skog.
Om utdöendet av skogslevande arter beror på trakthyggesbruket, bör detta reflekteras i successivt ökat antal utdöda skogslevande arter från1950 och fram till idag.
Av de 74 i Sverige utdöda skogslevande arterna, dog 55 ut före 1950. Återstår 19 arter (det kan vara 18, arten västlig kolvlav skall ha observerats igen år 2011) som dött ut efter införandet av modernt trakthyggesbruk.
Om modernt skogsbruk är anledningen till utdöendet, borde det vara mycket lågt på 1950-talet och därefter ökande. Som synes i tabell 2 förhåller det sig tvärtom! Ingen art har registrerats som utdöd efter 1990-talet och trenden är fallande sedan 1950-talet. Vad orsaken till utdöendet än må vara, så är det inte modernt skogsbruk.
Tabell 2. Utdöda skogslevande arter i Sverige efter 1950. Källa: Rödlistan.
Senaste obs. Antal lokalt utdöda per tioårsperiod
1950-talet 9 st
1960-talet 4 st
1970-talet 1 st
1980-talet 3 st
1990-talet 2 st
2000-2012 0 st.
Summa 19 st
Om man tittar närmare på de 19 arter som dött ut efter trakthyggesbrukets införande från 1950, var åtminstone sju arter knutna till ädellövträd. Här föreligger verkligen en stor risk för fortsatt utdöende, dels på grund av ädellövskogens lilla omfattning huvudsakligen koncentrerad till sydligaste delen av Sverige, dels på grund av de sjukdomar som på senare tid drabbat alm och ask.
Ytterligare sju utdöda arter befann sig i även de i absoluta utkanten av sitt utbredningsområde, mestadels i landets sydligaste landskap. Endast fyra av de 19 var arter som levt företrädesvis i barrskogsbältet. Det är här merparten av det industriella skogsbruket äger rum och det är här skogsbruket utsätts för mest kritik. Tre av dessa fyra arter utgjorde i sin tur ett litet komplex av lavar som levde på samma träd på en lokal i Värmland. Dessa arter är ovanliga men spridda globalt över kustnära nordliga områden.
Det är inte svårt att spekulera i varför fler arter dör ut i tidigare starkt mänskligt påverkade jordbruksmiljöer i södra Sverige än i barrskogen. Barrskog och täckdikade intensivodlade åkermarker har tagit över efter mer öppna och varierande brukade landskap med mer ängar, betesmarker och lövskog. Att barrskogslevande arter i södra Sverige skulle vara hotade är däremot mycket svårt att ta till sig. För hundra år sedan var deras areal mycket liten och bestod till inte liten del av nyanlagda planteringar.
Att utdöendet av skogslevande arter i Mellansverige är så litet beror till viss del på att skogarna här ofta brukats mycket länge och de mest gammelskogskrävande arterna kan därför ha försvunnit mycket tidigare än 1950.
I Norrland finns nästan alla landets urskogslika skogar, men skogsskötseln är där mindre intensiv och vattendrag, våtmarker och inte minst det fjällnära området utgör refuger som bevarat artrikedomen åtminstone på regional nivå.
Om man tittar igen på tabellen ovan och tänker igenom saken, kan man sammanfatta situationen med:
Det pågår helt enkelt inget utdöende av svenska barrskogslevande arter!
Tredje länken – Nyckelbiotoperna och FSC
Som sagt, rödlistan är fantastisk och den är grundad på hårt arbete av duktiga forskare och intresserade naturvänner. Däremot är det felaktigt att tala om rödlistade arter som om det vore en synonym till utrotningshotade!
Grundidén med nyckelbiotoper är också sund:
– Spara i första hand områden med förekomst av sällsynta arter
– Screena fram nyckelbiotoper så fort som möjligt så att vi bland dem kan bygga upp större arealer skyddad natur.
Svenska FSC etablerades i Sverige i mitten på 1990-talet. En arbetsgrupp utarbetade ett förslag till svensk FSC-standard för skogsbruk som godkändes 1998, inklusive ett åtagande från parterna att inte avverka i nyckelbiotoper. Eftersom nyckelbiotopsbegreppet var relativt nytt, är det sannolikt att parterna inte hade en klar bild över vilka arealer det skulle komma att handla om och man antog sannolikt att arealen nyckelbiotoper aldrig skulle utgöra mer än en mindre andel av de 5 % huvudsakligen äldre skog som man kom överens om att avsätta.
Att ta med att nyckelbiotoper ej skulle avverkas som ett villkor för certifiering hade viss logik när det beslutades, nämligen för att inte störa den pågående första stora vågen av nyckelbiotopinventering.
Ändå var det oerhört olyckligt och äventyrar nu hela FSC-systemet, för nyckelbiotoper är ett vagt och undflyende begrepp.
Det har flera gånger visat sig att olika färrättningsmän gör olika bedömningar av hur nyckelbiotoper ska avgränsas. Det betyder att även om en förrättningsman gjort ett rimligt noggrant arbete, är det mycket ofta möjligt att komma in efteråt och visa att gränsdragningen kunde gjorts annorlunda.
Dessutom har nyckelbiotoperna kommit att bli till ett stort problem för markägare, som ofta hamnar i en exproprieringsliknande situation utan möjlighet till kompensation. Industrin vill utifrån certifieringens krav inte köpa virke från nyckelbiotoper, men inga system för uppköp eller ekonomisk kompensation är kopplade till avgränsningen av nyckelbiotoper. För att en nyckelbiotop ska leda till ekonomisk kompensation till markägaren måste den skyddas formellt, vanligen som naturreservat, biotopskydd eller med naturvårdsavtal.
Regeringens ursprungliga syfte med att ge Skogsstyrelsen i uppdrag att inventera nyckelbiotoper var att skaffa sig ett material ur vilket skogsområden för officiellt skydd skulle kunna sorteras fram.
Även om Skogsstyrelsen beslutar att inte skapa formellt skydd för en listad nyckelbiotop, kvarstår den i listan över nyckelbiotoper och kan alltså inte avverkas av certifierad markägare, liksom virket inte kan säljas till någon av de större köparna. Ändring av gränser för nyckelbiotoper sker mycket sällan och rutiner för avförande ur registret av nyckelbiotoper saknas.
Utifrån den ursprungliga tanken med nyckelbiotoperna gör detta inte så mycket. Utifrån det sätt nyckelbiotoperna används inom FSC-certifieringen däremot, hotar det tilltron till både certifiering, rödlistan och nyckelbiotoperna!
Det har vidare visat sig att nyckelbiotoperna inom en region ofta innehåller samma rödlistade arter. Detta indikerar dels att många arter som legat till grund för tillskapandet av nyckelbiotoper på sikt kommer att avföras från rödlistan eftersom de är vanligare än vi trott, dels att alla de biotoper som sparas och har samma sammansättning av sällsynta arter inom en region, kanske inte bör skyddas om något annat kan skyddas istället.
För närvarande saknas dock rutiner för annullerande av nyckelbiotop och praxis för ändring av deras gränser.
Vi befinner oss i en intensiv period av lärande och utveckling beträffande miljöanpassat skogsbruk. Det stela system som nyckelbiotoperna kommit att bli i kombination med certifiering, förhindrar i dagsläget möjligheterna att adaptera skyddet efterhand som ny kunskap tillkommer.
Vad jag verkligen önskar mig inför 2014 är att Landsbygdsdepartementet och Skogsstyrelsen tillsammans med parterna för certifieringssystemen FSC och PEFC tar fram en ny strategi för nyckelbiotoper.
Vi befinner oss i en fas av snabb utveckling av miljöanpassat skogsbruk och det är helt naturligt att vi nu gör en halvhalt och korrigerar de sämst fungerande bitarna.
Detta inlägg är ingen kritik av de inblandade, alla har så vitt jag förstår skapat väl fungerande delsystem, men sammankopplingen av de olika elementen har blivit fel och lett till en situation som ofta präglas av subjektivitet och godtycke.
Mats Nordberg
Skog dr (SLU), tidigare arbetat med certifiering i Ryssland
Lite förslag på litteratur:
1 Lena Gustafsson, Åke Berg, Bengt Ehnström, Tomas Hallingbäck, Mats Jonsell, Jan Weslien, 1995.
Skogens rödlistade arter. Fakta Skog Nr 2 1995. Sveriges Lantbruksuniversitet.
2 Lena Gustafsson, 1999. Nyckelbiotoper – russinen i kakan. SkogForsk Resultat Nr 17 1999
3 Lena Gustafsson, 2008. Mycket mångfald för pengarna. Miljöforskning 2-2008. Formas tidning för ett hållbart samhälle.
4 Ulf Gärdenfors, 2001. Classifying threatened species at national versus global levels. Ecology & Evolution Vol.16 No.9 September 2001. Review.
5 Skogsstyrelsen, 2013. Handbok för inventering av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen, Jönköping.
6 Svenska PEFC, 2005. Svenska PEFCs Policy för prioritering, vård och förvaltning av Nyckelbiotoper, 2005-10-01. (http://register.pefc.se/default.asp?oewCmd=10&pageid=16537&path=11815&file=207%5C542%5CBilaga+D.pdf)
7 Sveriges Lantbruksuniversitet, 2013.Rödlistan 16 december 2013. (slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/rodlistan/)