De bytte ekorrhjul mot skogsbruk

Nej, hundra hektar skog räcker inte för att leva på. Det är Liza Ilskog och Lena Richter väl medvetna om. Men det går att styra om livet så att man kan ge skogen vad den behöver. På köpet får man ägna sig åt det man tycker allra mest om.

Sedan något år är de två nyblivna men aktiva skogsbrukare i Pajala och samtidigt bofasta i Stockholm.

– När vi pratade med en bankman i samband med det pågående generationsskiftet sa hon ”konstigt, ni byter till mer fysiskt krävande arbete i en ålder när andra brukar göra tvärtom”. Det där har vi inte alls tänkt på, säger Liza Ilskog.

I hennes familj har det funnits skog sedan 1800-talet. Lizas morfars far förvärvade den och fastigheten gick så småningom i arv till hennes mamma, men:

– Det var mest pappa som skötte skogen. Mamma körde traktorn i några år, minns hon.

För Liza märktes skogen under uppväxten mest som en plats för att – en smula motvilligt, kanske – plocka bär i. Senare tillbringade hon flera somrar med skogsplantering för SCA och dåvarande Domänverket.

– Somrarna är myggiga – inget jag gillade då och faktiskt inte nu heller, säger hon.

För Liza blev det ett yrkesliv långt från skogen i Pajala, även om hon ämnesmässigt hamnade ganska nära: Hon blev agronom, forskade och hade ledande poster inom främst energisektorn.

Lena Richter hade ingen skoglig koppling alls. Hon har främst jobbat med logistik och, på senare år, som fritidspedagog.

De beskriver ett variationsrikt och spännande liv, med bland annat jobb inom respektive yrke i Tanzania och Moçambique, men inför generationsskiftet i Lizas släkt lockade skogen i Pajala allt mer. Nu, i 60-årsåldern, bestämde de sig för att hoppa av ekorrhjulet. Heltidsjobb byttes mot inhopp och konsultuppdrag, lägenheten i Stockholm mot en mindre. Periodvis vistas de på skogsgården där Lizas föräldrar fortfarande bor.

– Vi har bestämt att vi åker upp och jobbar i skogen två gånger per år: Före mygg och efter knott, säger Lena.

För att komma igång går de kurser, både på webben och vid olika träffar.

– Skogsstyrelsen anordnade en träff utanför Stockholm om skötsel av skog i norra Sverige. Den var riktigt bra och det var kul att träffa andra skogsägare, säger Lena.

Deras kunskapstörst är stor. Med hjälp av utbildningarna har de tagit sina första trevande steg inom röjning och gallring och något som de prioriterade var att ta motorsågskörkort. Det gjordes genom Säker Skog i Pajala i vintras.

En inventering med skogsbruksplan slog fast vad de redan visste: Här finns mycket att göra. Inte mycket har gjorts på tio år i den talldominerade skogen, så det behöver både röjas och gallras. Det ska de själva ombesörja. De tio hektar 130-årig skog som står på tur att slutavverkas tar de ta hjälp av en entreprenör med.

De har också hunnit plantera en yta. Ingen favoritsyssla för Liza – ungdomsminnena kom i kapp henne – men Lena fann sig däremot till rätta.

– Det passade mig, trots mygg. Jag liksom tävlade med mig själv. Fast jag är rätt noggrann, så fort gick det nog inte.

Även om självverksamheten på många sätt har fått en rivstart återstår många frågor för de nyblivna skogsägarna. Ska de vara med i skogsägarförening? Vilken typ av skogar vill de ha? Hur mycket kan de avvika från tidigare skogsskötsel?

– Vi lutar mot att gå med i Norra skog. Vi har fått ett fint bemötande från dem och vi är i behov av rådgivning, säger Liza.

De har också kommit fram till att det är dags att ändra vissa saker i skogsskötseln.

– Min pappa röjde och högg så som man ofta gjorde förr, så det mesta av björken är borta. Vi kommer att släppa upp mer.

De tänker sig bestånd eller inblandning av björk och kanske också lärk.

– Det är ju viktigt att de klarar klimatet i norr. Vi planerar att köpa förädlade plantor från Finland, det har varit svårt att få tag i plantor i Sverige, säger Lena.

De är noga med att poängtera att de vill bidra till en fin, framtida produktionsskog. Samtidigt ser de andra värden. I området finns den starkt hotade vadarfågeln storspov.

– Utöver Vasikkavuoma, en stor slåttermyr där en del av fastigheten finns, har vi en liten myr där man bedrev slåtter för 60 år sedan. Här skulle vi vilja dra igång ett skyddsprojekt för bland annat storspov och ugglor.

Ett annat projekt som åtminstone finns i bakhuvudet är att gå samman med andra skogsägare för att sälja naturkrediter.

– För en enskild skogsägare blir det svårt, men tillsammans kan man få ihop en tillräckligt stor areal.

Men här känner de att de behöver avvakta och vara lite försiktiga.

– Det finns kanske en risk att man framstår som en sådan där stockholmare som bara vill bevara och inte producera alls. Den bilden stämmer inte på oss. Vi tycker att skogens alla nyttor behöver tas tillvara, säger Liza.

Hittills har deras steg till självverksamhet bara mötts med välvilja från andra, säger de.

– Jag måste säga: Alla skogsägare har varit så vänliga. Vi får pepp, hjälp och goda råd, säger Lena.