Åkermark har vi bara enstaka procent av i Sverige och förutsättningarna att öka den är inte stora. Vore det bättre med större arealer sjöar, trädlösa myrar eller fjäll? Eller vägar, kraftledningsgator och städer? Personligen tycker jag att det gärna finge vara mer än 70 procent skog. En grön solfångare som både kan producera förnybara råvaror och göra klimatnytta – det är en win-win-lösning av sällan skådat slag även om vår miljövetare motsätter sig detta.
”Det vore klädsamt om skogsbolagen slutade göra reklam för ett skogsbruk som premierar monotona granåkrar …..” inleder miljövetaren sin artikel. En stor del av texten handlar just om att skogsbolagen skapar granåkrar och missgynnar solexponerade ekar.
Det vore klädsamt om miljövetaren bemödade sig om att sätta sig in någotsånär i skoglig geografi, ägarstruktur och ekonomiska förutsättningar. Ek växer söder om Dalälven. Ju längre ner i landet vi kommer desto större andel av skogen ägs av enskilda skogsägare. Skogsbolagen har i större utsträckning sina marker norr om Dalälven. Längre tillbaka, kanske när de gamla ekarna grodde, var det enskilda skogsbruket ofta en del av ett kombinerat jord- och skogsbruk som då var landsbygdens vanligaste företagande.
Miljövetaren skriver om ”förtätning och igenväxning” som ett hot mot den biologiska mångfalden. Det har han rätt i, men det är igenväxningen av våra ängs- och betesmarker som är det stora hotet.
Granåkrar i betydelsen täta granplanteringar utan markvegetation tycker inte heller jag om. Jag hyser dock ingen oro för att hela Sverige skulle bli en granåker. Landet är stort och de naturliga förutsättningarna skiftar.