Malin Sahlin på Naturskyddsföreningen säger att det ofta finns en brytpunkt där man inte längre kan stoppa en negativ utveckling. Därmed finns en risk, enligt henne, att samhället behöver lägga stora resurser på att säkerställa att de främmande arterna inte konkurrerar med de inhemska.
Malin Sahlin bor i Jämtland och har gjort egna iakttagelser.
– Contortan sades inte kunna föröka sig själv i Sverige, men den kan nu påträffas på åtskilliga platser i naturen. Jag har själv stött på plantor en bra bit från närmaste bestånd, säger hon.
Contortan finns främst i norr och det är främst hos skogsbolagen som har den på sina marker, allra mest hos SCA. De är certifierade, vilket innebär att de måste ha kontrollprogram för att förhindra självspridning. Det lugnar inte Malin Sahlin.
– Självklart är det bra om man röjer bort contorta där man hittar den, men det räcker inte. Fokus och resurser behöver läggas på att i ett landskapsperspektiv följa upp och åtgärda utvecklingen av den självspridning som sker och har skett. Självspridning kan vara svår att spåra, säger hon.
Naturskyddsföreningen är inte de enda som ser risker med contortan. Artdatabanken bedömer risken för invasivitet som mycket hög och Sveriges kommuner och regioner vill lägga till trädslaget i förteckningen över invasiva arter.
Det värsta är enligt Malin Sahlin att det är svårt att överblicka de framtida konsekvenserna.
– Vi vet inte vilka de blir i ett förändrat, varmare klimat, men vi vet förstås att risken för skogsbränder ökar och att brand sätter fart på contortans självföryngring, säger hon.
Contorta behandlas i dag något annorlunda än inhemska trädslag i skogsvårdslagen. Det finns exempelvis ingen gräns för lägsta avverkningsålder. Tidig avverkning skulle kunna få konsekvenser för biodiversitet, som ofta behöver tid för att utvecklas, men just den saken bekymrar inte Malin Sahlin nämnvärt.
– Det är bara bra om bestånden avverkas, det minskar risken för skada på ekosystemen. Vi vill att bestånden avvecklas, säger hon.
Bästa sättet för skogsägare att skapa motståndskraft och artrikedom är att öka variationen och förstärka stabiliteten i produktionsskogen, anser hon.
– Det görs snarare genom att främja varierade skogar med inhemska arter och kraftigt öka andelen naturlig föryngring.