Det är ingen överdrift att förståelsen, acceptansen och genomslaget i skogsdebatten för värdet av den hänsyn som tas i den brukade skogen inte är särskilt stort. Den svartvita skogsdebatt som jag adresserade i mitt tidigare inlägg visar på just det.
Exempelvis får de viktiga frivilliga avsättningarna sällan det erkännande de förtjänar utan fokus ligger ofta helt på det formella skyddet. Uttryck som ”mindre än 2 procent av skogsmarken nedanför fjällnära gränsen har idag fullvärdigt och långsiktigt skydd” illustrerar detta.
I Sverige brukas den helt övervägande delen av skogen. I flera avseenden är därför den brukade skogen (som omfattar mycket stor areal) sammantaget lika viktig för den biologiska mångfalden som den formellt skyddade skogen (som omfattar begränsade arealer).
Eftersom jag själv är särskilt intresserad av fåglar väljer jag att åskådliggöra självklarheten i svaret ovan exempel från fågelvärlden: Av alla Sveriges alla skogslevande fågelarter lever en helt förkrossande majoritet av alla individer utanför skogsmark som är formellt skyddad.
Men att därmed inte erkänna den formellt skyddade skogens värde för biologisk mångfald vore olyckligt eftersom det leder tanken fel. Det är kombinationen av formellt skyddade skogar, frivilliga avsättningar och brukade skogar med god hänsyn till miljövärden som ska ge oss verkligt Levande skogar i framtiden.