Det svenska skogsbruket behöver bättre kundorientering. Det är kundernas efterfrågan som ska styra produktionen av virke, speciellt kvalitetsvirke. Andra branscher som genomgått den processen har vunnit i lönsamhet genom starkare incitament till produktutveckling och effektivisering. Dagens diskussion i skogen handlar främst om biologisk mångfald, kolsänka, friluftsliv och sysselsättning. Det är viktiga frågor men slutkunden och slutprodukten lyser med sin frånvaro. Denna brist på fokusering är enligt min mening den främsta orsaken till den sjunkande lönsamheten i skogsbruket.
Skogsägarnas bristande kontakt med slutkund beror delvis på skogsindustrins och skogsägareföreningarnas förlamande kontroll över virkesmarknaden i Sverige. Även den starka konsolideringen av sågverken i Sverige har minskat konkurrensen på timmermarknaden vilket Virkesbörsens kartläggning tydligt visar. Endast en öppnare virkeshandel över gränserna är idag att hoppas på. Utvecklingen i grannländerna runt Östersjön är långt bättre vilket visas av att prisläget på dessa marknader ligger +20 procent och uppåt relativt vårt.
BÄTTRE EKONOMI ÖKAR INTRESSET
En ökad kundorientering genom bättre konkurrens på virkesmarknaderna med internationellt jämförbara priser skulle ge speciellt de medelstora och mindre skogsägarna en bättre ekonomi och därmed ett helt annat intresse för att utveckla sitt skogsbruk. Ett produktsegment som Sverige i huvudsak lämnade tidigt 1900-tal är kvalitetsbjörk, även ädellöv. Finland tog över och nu baltstaterna. Ett segment vi nu håller på att minska inom är bättre kvalitetstimmer av tall. Storskogsbrukets slutavverkning av allt yngre barrskog resulterar i mindre kvantiteter kvalitativt (främst) talltimmer. Då försvinner den marknaden som var den ekonomiska ryggraden i såväl det medelstora som mindre skogsbruket och hos de många lokala mindre sågverken som därför läggs ner eller köps upp av större.
VAD BLIR KOSTNADEN?
En forskare uttryckte ett tvivel avseende dagens trakthyggesbruks höga kostnader för att producera allt lägre kvalitéer i form av grot, energived, biodiesel och textilfibrer. Vad blir kostnaden för dessa kvalitéer när inte priserna för massaved och klentimmer kan bära totalkalkylen? En annan forskare rapporterade att tillväxten i norr har barrskogs föryngringar från de senaste 20 åren inte alls motsvarat förväntningarna. Att lönsamheten i dagens storskogsbruk är otillfredsställande visas inte bara av dessa forskarrapporter utan även av att de senaste årens kraftiga uppskrivningar av bolagens skogsmarksvärden främst motiverats av skogsmarkens höga marknadspris (nollräntan) och inte avkastningen.
OLÖNSAMT TRAKTHYGGESBRUK
Utvecklingen av monokulturer, slutavverkning av ungskog (50-70 år) och lägre virkeskvalité leder till ohållbart låg lönsamhet. Det är speciellt olyckligt då det är produktionen i äldre bestånd med flera trädslag och olika kvalitéer som har den klart bästa effekten på biologisk mångfald, kolsänka och ger sysselsättning i glesbygden.
En intressant fråga för politikerna är hur dagens negativa utveckling kan vridas rätt. Hur har trakthyggesbruket med sin svaga lönsamhet i skogsbruk och industri, sin dåliga effekt på tillväxt, biologisk mångfald, kolsänka, friluftsliv, lokal sysselsättning, statsfinanser kommit att utvecklas och dominera storskogsbruket så totalt? Vad är det för motiv vi inte ser och förstår? Hur kan statens kontroll av Sveaskog användas i denna förändringsprocess?
WILHELM DYRSSEN
Småskogsbrukare