Klimatförändringar och Paris-avtal ställer större krav på skogsbruket i Sverige. Med de utmaningarna vi ställs inför borde det vara självklart att utnyttja hela vår mentala kapacitet genom att skapa en arbetsmiljö som lockar alla.
Det finns de som hävdar att de skillnader man kan se mellan exempelvis män och kvinnor bottnar i att vi bara väljer att göra olika saker. Men människor ges inte samma värde och får inte samma möjligheter av det skälet. Det är exempelvis avgjort mycket lättare att ta sig fram i livet om man råkar vara bestyckad med snopp än om man inte är det, åtminstone om man samtidigt har vett att bete sig som en man bör göra.
Inom skogssektorn är det ganska tydligt att det är en mannens värld, både vad gäller utbildning och jobb. Man behöver knappast hänvisa till någon av de kartläggningar som ständigt genomförs. Vilka konsekvenser får denna bristande jämställdhet förutom att en mängd individer aldrig ges chansen att hänge sig i högaktuella och stimulerande frågor i all väsentlighet kopplade till jordens framtida klimat?
I nuvarande situation borde skogsfrågor dra mer intresse än någonsin tidigare, men så är inte fallet. Åtminstone inte inom de strikt skogliga utbildningarna. Varför är det så? Få verkar reflektera över det faktum att när nu intresset för skoglig utbildning i form av jägmästare (och sannolikt även skogsmästare på sikt) är på rekordlåg nivå är det huvudsakliga skälet till detta inte bristen på modernt ledarskap utan patriarkala förtecken, utan något annat. Nej, sektorn och utbildningarna skall göras mer populära genom en mängd olika, förvisso i sig inte dumma, idéer, men utan en riktigt seriös tanke på vad det är man försöker attrahera till.
Man kan, helt utan vetenskaplig tyngd och bakgrund kan tyckas, engagera sig för att fler ska känna att det vore kul att utveckla sina skogliga intressen. Jo, det är faktiskt möjligt och skall vara ok att engagera sig för människors lika värde och lika möjligheter. Mycket av popularitetsproblemet för den skogliga sektorn skulle lösa sig om arbetsmiljön som erbjuds skulle vara både jämställd, kreativ och innovativ. Om man nu trots allt skulle lyckas med detta som hittills inte gått så bra, finns ju chansen att vi skulle skapa en skogssektor med en tidigare inte skådad konkurrenskraft och lyckligare medarbetare. Vad vore väl inte det värt i dessa så viktiga monetära termer särskilt som den pikanta bieffekten skulle bli en lyckligare befolkning med allt vad det egentligen innebär. Man hoppas att folk både i processen med det kommande nationella skogsprogrammet liksom i andra pågående politiska initiativ lyckas inse det.
Jonas Rönnberg, docent och vice dekan Fakulteten för skogsvetenskap, SLU, tillika styrelseledamot i Föreningen Skogen.