När skogsbolagen drar i gång ett så kallat greenfield-projekt börjar de med att köpa upp mark i ett lämpligt område och anlägga skog. Efter ett par år startar fabriksprojektering, finansiering och upphandling. Idealet är om bruket startar samtidigt som att de äldsta planteringarna är avverkningsmogna, för eukalyptus normalt sju år. En fabrik på en miljon årston massa behöver 100000 hektar produktionsskog.
Men nu tar alltså mindre aktörer plats i skogen. I början var det bolagen som drev på dem. Då skrev bönderna på avtal om att virket skulle levereras till ett visst bolag mot att bolaget bidrog med plantor och teknik. Idag investerar allt fler med egna medel och man är därmed inte bunden till att leverera åt en viss köpare.
Ökande virkespriser och en tillväxt på upp till 60 kubikmeter per år och hektar gör att det ofta är betydligt mer lönsamt med skog än med till exempel soja, socker eller köttdjur. Det som kan få bonden att tveka är att han får vänta upp till sju år innan det blir klirr i kassan.
Skogbolagen välkomnar utvecklingen. Råvaruförsörjningen säkras utan att industrin behöver binda kapital. Samtidigt blir skogsbruket inte en lika tydlig måltavla för omvärldens kritik mot skapande av ”monokulturer” och ”gröna öknar”.
Miljögrupper har länge kritiserat skogsbolagen för rovdrift av marken utan att skapa social utveckling i glesbygden. Det är inte lika lätt att driva kritiken när lokala bönder står för plantagerna.
Text och foto: Björn Rasmusson
Tips: Föreningen Skogen ordnar en studieresa till Brasilien i oktober. Platser finns kvar.