Det skriver Lars-Ove Wikars från SLU i en rapport utgiven av Naturvårdsverket.
Det har dessutom visat sig att skogsbrukets bränningar ofta är av låg kvalitet, menar Wikars. Rapporten är ett åtgärdsprogram för bevarandet av brandinsekter i boreal skog, en plan som har fastställts av Naturvårdsverket.
Kritiken gäller också styrkan i bränderna. Det är mycket vanligt vid hygges- och naturvårdsbränning att träd huvudsakligen lämnats på fuktig mark i kanter och hänsynsytor, och att dessa överhuvudtaget inte brinner. Branden täcker de kallagda ytorna och lämnar små mängder av utvecklingssubstrat för brandinsekter, om något alls.
Vid bränning av oavverkade bestånd brinner de oftast mycket svagt. ”En medveten lokalisering av skogsbrukets bränningar för att åstadkomma maximal naturvårdsnytta torde endast ha gjorts undantagsvis.”
Skogscertifieringen kräver bränning på torr och frisk mark hos skogsägare med minst 5000 hektar. I sydvästligaste Sverige, där skogsbränder inte finns naturligt på samma sätt gäller inte kravet.
På privat skogsmark har få, och till arealen små bränningar utförts, trots NOKÅS-bidrag och pengar för naturvårdsavtal från Skogsstyrelsen.
Bränningen är en het fråga inom FSC i Sverige. Mårten Larsson är ordförande på FSC och chef för teknik och verksamhetsutveckling på SCA Skog. Han konstaterar att SCA inte når arealmålen varje år.
— Fuktiga år går det inte, och torra somrar vill varken Räddningsverket eller vi ta de stora risker som bränningarna medför. Vi bränner vad vi faktiskt kan bränna rent praktiskt.
Men revisionen godkänner er trots att ni inte når målen?
— De konstaterar väl att vi har ansträngt oss så långt det går. Jag kommer inte ihåg att vi har fått någon så kallad ”avvikelse” som ska rättas till.
Rapporten är också kritisk till att de marker som bränns är virkesfattiga.
— Där har jag inga kommentarer, säger Mårten Larsson.
Text: Bengt Ek