Ansvaret för stora nyckelbiotoper är ett segdraget problem. Allt fler entreprenörer får den olustiga uppgiften att preventivhugga, hugga bort naturvärden ”i tid”. Det sägs ofta att situationen beror på statligt intrång i äganderätten, men i själva verket är skogsägareföreningarnas och bolagens köpvägran helt enkelt en fråga om marknadskrafter.
Du läser nu ett smakprov ur tidningen SKOGEN.
Testa SKOGEN. Digitala utgåvor ingår»Å andra sidan blir den marknadsdrivna miljöcertifieringen samtidigt irrelevant för skogsägaren: Den duger inte som garant för marknadens acceptans av naturvården.
Biotoplotteriet kommer i och för sig inte att driva skogsägarna att hugga bort alla miljövärden. De skulle aldrig lyckas. I takt med att naturhänsynen från 1980-talet och framåt växer in i skogen kommer allt fler bestånd få nyckelbiotopskvaliteter. Det går inte att stoppa dessa biotopers framväxt. Det visar redan dagens täta förekomst av nyckelbiotoper i det hårt brukade Roslagen.
Samtidigt har Skogsstyrelsens tolkning av begreppet vidgats.
En gång handlade det om ganska små raviner och andra skogens pärlor. Men i takt med utvecklingen blir biotoperna troligen skogens bijouterier. Vackra och bra och allas egendom i rika mått.
Ibland hör man en förhoppning om att staten ska köpa ikapp sig på biotoperna. Det lär vara utsiktslöst. Med det statliga målet för biologisk mångfald kommer de så småningom att omfatta en allt större del av skogsmarken. En annan lösning som föreslagits är att helt sluta inventera dessa mångfaldsrika biotoper, för att slippa se dem. En faktafientlig ström i tiden.
Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivareVisst behöver staten bidra med utbytesmark och ökad ersättning. Men bollen ligger framför allt hos virkesköparna. De måste självständigt definiera vilken skog de vill undanta från skogsbruk utöver vad lagen kräver. Inte lägga det ekonomiska ansvaret i händerna på enskilda skogsägare, definitionen i händerna på staten och marknaden i händerna på miljörörelsen.
Både virkesodling och miljövärden hotas när marknad och mångfald hamnar i vanrykte hos enskilda skogsägare. Det vore synd om preventivhuggningarna blir en hel folkrörelse av privatpersoner som riskerar att bli sittande med Svarte Petter, i stället för att glädjas över skogens biologiska mångfald.
SKOGEN 5/2018