Små innovativa företag står för en viktig del i skogsbrukets utveckling. Jan Carlsson och Christer Lennartsson på Fiberpac fick utmärkelsen Guldkvisten för värdefulla insatser för skogsbruket.
Varför ägnar man sitt liv åt att konstruera nya skogsmaskiner?
— Vi är besatta av det. Kan inte låta bli att kolla idéer som vi får. Men det vi gör ska inte vara gammal teknik som vi förfinar. Nej, det ska vara nya lösningar, en utmaning.
Det berättade Jan Carlsson när han och Christer Lennartsson tog emot Föreningen Skogens utmärkelse Guldkvisten. Inom företaget Fiberpac har de bland annat utvecklat Buntningsmaskinen Fiberpac 370 B och nu senast den förarlösa skördaren Besten.
Utmärkelsen delas sedan över 40 år ut av branschen till personer som gjort värdefulla insatser för skog och skogsbruk.
Välförtjänt kan man tycka, landets små konstruktörer står för en stor del av den tekniska utveckling som har räddat både skogsägarnas och industrins ekonomiska resultat. Brukar det regna guld över uppfinnarna? Nej, besattheten tycks behövas. De båda fick kämpa förgäves för att få vanligt riskkapital till utvecklingsarbetet, berättade de vid utdelningen på föreningens medlemsdag.
— Finansieringen är det största problemet, konstaterar Jan Carlsson. Vi har aldrig lyckats få finansiellt stöd. Och om vi förlitat oss på riskkapital hade det aldrig blivit något. Vi har försökt både hos Almi, Nutek och Innovationscentrum, men responsen har varit dålig. För att få riskkapital måste man visa upp en prototyp, men för att göra en prototyp behöver man riskkapital. Det blir ett moment 22.
Egentligen gillar han inte uttrycket riskvilligt kapital. Varför inte säga som det är, ”möjlighetsvilligt” kapital?
Bra bankkontakter och bra fordringsägare är guld värt. Liksom snabba och bra leverantörer som lätt kan lösa en omkonstruktion. Nu startar de sin egen produktion och konstruktörerna tvivlar inte att fordringsägarna ska få sitt. Men ska det bli någon teknisk utveckling behövs eldsjälar.
Text: Bengt Ek
Artikel från SKOGEN nr 4/04