EU:s ministerråd beslutade i juni om en naturrestaureringslag, trots nej från Sverige med flera länder.
Sverige har nu att besluta om, och visa för EU, hur denna lag kommer att implementeras här.
Samtidigt är det upp till bevis för EU:s subsidiaritetsprincip att visa vad den är värd i praktiken.
Behöver inte vara lydigast
Sverige är känt för att snabbast och lydigast anpassa sina egna lagar efter EU. I flera länder tar det längre tid – och man följer inte förlagan lika bokstavstroget.
Den här gången finns det olika uppfattningar om lagens innebörd och då finns det goda anledningar för Sverige att avvakta lite och se hur andra EU länder agerar. Det gäller särskilt för att se vilken praxis som utvecklas i de sedan årtusenden avskogade medelhavsländerna.
När EU beslutade att utvidga sitt beslutsområde – klimatet – till skogen med hjälp av klimatpolitiken, så bortsåg man ifrån sin subsidiaritetsprincip som klart säger att en fråga inte skall avgöras av en högre nivå än där kunskapen finns. I skogen finns den främst i skogsländerna och det skall bli intressant att följa hur återbeskogningen kommer beslutas och utföras även i övriga länder.
Principen övertygade väljare
Utan subsidiaritetsprincipen hade svenskarna knappast röstat ja (med få rösters övervikt) till EU-anslutning. Vi som var med och aktivt propagerade för Sveriges anslutning till EU kan vittna om hur mycket subsidiaritetsprincipen betydde för att övertyga väljarna. En slutsats är att EU får lyssna mycket uppmärksamt och följsamt på det svenska beslutet om EU-lagens tillämpning i Sverige.
Nationellt, i Sverige, är det helt avgörande för att få bästa kunskap vid implementeringen, att de som aktivt brukar och äger marken som kan mest och har mest lokal erfarenhet, får tolkningsföreträde. Även nationellt finns det god anledning att använda subsidiaritetsprincipen.
Målen med EU:s nya lag är ökning av skogsländernas kolsänka, biologiska mångfald, fungerande ekosystem samt restaurering av förlorad karaktär i skogsmarken.
Fokus på avskogningsländer
EU har ännu inte kommit till att undersöka skogens betydelse för vattnets cirkulation och luftens syresättning. Om det gjordes skulle stor del av uppmärksamheten hamna på de avskogade länderna för restaurering av skogen och då skulle EU upptäcka skillnaden mellan hur avskogad och skogsbeklädd mark påverkar ekosystemen och inte bara klimatet enligt EU: tolkning.
Ett uttrycksätt som EU använder är ”återställer” vilket i praktiken är omöjligt då förutsättningarna förändras drastiskt över tiden. Det självklara är att satsa på utveckling och inte återställning.
Kan ni tänka er återställning av Greklands och Italiens skogar från antikens tid? Annat klimat, andra arter, andra brukningsmetoder, andra ekosystem. Användandet av ordet återställning måste vara ett misstag.
Min idé till utveckling är att all hänsynsskog skall förklaras som en delresurs för skogsbruk med restriktionen att med marginal fullt ut beakta målet för det som en gång angavs som motiv till hänsynen.
Hänsyn och skogsbruk sida vid sida
Det vill säga: Är skog undantagen med målet att bevara och sköta exempelvis ädellöv eller överårig skog så ska åtgärden förstås fortsätta. MEN ett väl avvägt skogsbruk ska också kunna pågå på fastigheten. Man ska kunna leva upp till målet för hänsynen samtidigt som man främjar eller skapar träd med produktionsmål. Det här är viktigt för att skogsägare, i synnerhet de mindre, ska ha ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta med sitt skogsbruk med höga naturvärden.
Många äldre ”skogsmän” har under mina 70 år i skogen föreslagit detta med måttlig framgång hos tillsynsmyndigheten. Den utvecklingen skulle vända hela inställningen till den nya EU-lagen och dess svenska tillämpning.
Hög tid för politikerna i EU och Sverige att visa att de inser vilken fantastisk resurs all markanvändning, inte bara skogen, är för unionen och Sverige. Särintressena får inte längre härska som de gjort under senare decennier.
WILHELM DYRSSEN
skogsägare