Såväl den svenska regeringen som EU arbetar med att konstruera ett regelverk för de areella näringarna som ska skydda och förbättra förutsättningarna för den biologiska mångfalden. Det är ett vällovligt syfte. Men finns kunskapen för att lyckas?
I Sverige har de senaste 30 åren använts rödlistor från Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet som ett mått på utvecklingen av den biologiska mångfalden i skogen.
Vi kan konstatera: det blev inte helt lyckat.
En orsak är helt enkelt att urvalet av arter inte alls representerar dem som ekosystemet består av. Dessutom tittar rödlistan på om den inventerade arten är hotad till sin existens i Sverige – men inte i hur stor del av artens tidigare utbredningsområde som den fortfarande finns.
Miljöföreningar, som Naturskyddsföreningen och WWF samt Miljöpartiet med flera, har lobbat för att regeringens utgångspunkt för regleringen ska vara att varje individ som nämns på rödlistan ska skyddas i de areella näringarnas verksamhet.
INTE PRAKTISKT MÖJLIGT
Skogsstyrelsen har nu påpekat att det inte är praktiskt möjligt att övervaka ett regelverk med den ambitionen. Regeringen har tagit till sig kritiken. Nu lovar de att se över artskyddsförordningen.
Men det finns vissa saker som regelverket måste bygga på för att lyckas.
Dessa är:
– vedertagen kunskap och erfarenhet
– att vara begriplig och legitim för de som ska efterleva reglerna
– att vara möjligt att på ett enkelt och rättssäkert sätt övervaka för myndighet och döma i domstol.
Nuvarande kunskapsnivå av den biologiska mångfalden i Sverige räcker inte till för att grunda ett uthålligt regelverk. Speciellt är det arterna under markytan som är ofullständigt studerade. Det gäller exempelvis insekter, mykorrhiza, mossor och lavar, bakterier med flera som är viktiga i ekosystemen men alltså är ofullständigt inventerade och studerade. Samma sak gäller arternas roll i ekosystemet.
LÄTT IAKTTAGNA FÅGLAR
Att som nu i regeringens förslag upphöja några lätt iakttagna fåglar, blommor och träd som så kritiska att deras förekomst ska avgöra skogens brukningsmetoder är klart otillräckligt.
Det är orimligt att en skogsbonde ska kunna redogöra för varje ”korsnäbb” i ett visst skogsbestånd och hur dess livsbetingelse skulle förändras vid en skoglig åtgärd. Det kan inte vara möjligt och motiverande för skogsbonden och inte heller möjligt att följa upp för myndighet och domstol.
Min personliga åsikt och drivkraft i denna fråga är att det främst är vårdandet av växtkraft och bördighet i skogen som motiverar värnandet av den biologiska mångfalden.
Dessutom finns det klara bevis på att skogens produktion redan idag är intecknad flera gånger om för att möta behov av till exempel byggnadsmaterial, drivmedel, och kolsänka.
Att främja skogens tillväxt och bördighet är därför en prioriterad målsättning även av den anledningen.
WILHELM DYRSSEN
Skogsägare
Civilekonom, Handelshögskolan