Daniel Bengtsson, Birdlife Sverige, har i sin debattartikel rätt i att LRF underkänner artskyddsutredningens slutsatser. Vi gör det dock inte för att skapa rädsla hos våra medlemmar utan för att försvara deras intressen. LRFs uppfattning i olika frågor formas genom motioner och stämmobeslut. Birdlifes påståenden om annat är bara ett sätt att försöka förminska drygt hälften av Sveriges skogsägare som valt att vara medlemmar i LRF och skogsägarrörelsen.
Sveriges skogsägare har stort engagemang för att stärka den biologiska mångfalden. Under de senaste decennierna har skogsägare frivilligt gjort betydande insatser för naturvården genom frivilliga avsättningar och utvecklad hänsyn. Enskilda skogsägare har redan investerat omkring 80 miljarder i att frivilligt och utan statlig ersättning avsätta värdefulla områden, vilket motsvarar i snitt 250 000 kr per skogsägare.
Mängden gammal skog och död ved har ökat samtidigt som de grova lövträden har blivit fler, alla viktiga för den biologiska mångfalden. Även fåglarna har ökat i antal. Dessa punkter är Daniel Bengtsson fullt medveten om, men väljer att beskriva svenska markägare som förstörare av skogliga ekosystem. De ekosystem som Birdlife vill bevara har dock mångt och mycket uppkommit tack vare brukade skogsmiljöer.
EFFEKTIV LAGSTIFTNING BEHÖVS
LRF och skogsägare i Sverige vill fortsätta utveckla den biologiska mångfalden. Men det förutsätter en lagstiftning som är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är på dessa punkter som Artskyddsutredningen fallerar. För LRF är det orimligt att kostnaden för Sveriges åtaganden mot EU läggs i markägarnas knä. Och att dessa regelverk samtidigt föreslås tolkas hårdare än i övriga EU. Varför ska en bonde som varje dag sliter med att hålla ängar, hagar och skogar öppna till gagn för den biologiska mångfalden tvingas att betala extra?
EU-domstolen har redan konstaterat att Sverige har ett striktare skydd för fåglar än vad som krävs för att uppfylla svenska åtaganden. Trots detta föreslår artskyddsutredningen att skyddet av fåglar ska bli än starkare, bland annat genom ett mer långtgående förbud mot störningar och dödande av fåglar samt skador på ägg. Problematiken i detta förslag ligger i att detta gäller även om skadan skett oavsiktligt.
Om förslaget blir verklighet får det långtgående följder för hela den svenska landsbygden och riskerar att förhindra alltifrån vårskogsbruk, tidig vallskörd och vindkraftverk. Vi talar om ett scenario där alla maskiner och en stor del av svensk industri skulle stå stilla under delar av året med mycket stora konsekvenser för svensk ekonomi, klimatomställning och landsbygd – men också konsekvenser för den enskilde skogsägarnas lönsamhet och därmed möjlighet att investera i ökad biologisk mångfald. Utredningen saknar helt en analys av detta.
KRAVEN HÖJS – ERSÄTTNINGSNIVÅN SÄNKS
Birdllfe anser att skogsägare ska ha ekonomisk vinning av biologisk mångfald. Det tycker LRF också. Men problemet är att utredningens förslag leder i motsatt riktning eftersom nivån för när skogsägare har rätt till ersättning höjs samtidigt som ersättningsnivåerna sänks. Det blir alltså en större ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Att som i Birdlifes förslag inte tillmäta skogsägarnas egna insatser något värde och istället lägga en extra avgift på skogsägarna skulle ge helt fel signaler. Att skogsägare får betala för att ge upp delar av sin egen mark är helt orimligt.
För att naturvården ska vara effektiv är det viktigt att den som beslutar om intrången känner av kostnaden. När kostnaden läggs på någon annan är risken stor att man beslutar om intrång bara för att man kan. Vi ser exempel på detta där staten förbjudit skogsbruk i vanlig produktionsskog vid förekomster av lavskrika och tjäder. Detta skulle aldrig blivit aktuellt om staten fick stå för hela kostnaden.
LRF har aldrig ifrågasatt vikten av artrikedom i de svenska skogarna. Huvudfrågan är istället vem som ska bära bördan och kostnaderna för att skydda våra arter. Vi tror på en modell där man tar tillvara skogsägarnas engagemang för biologisk mångfald, inte straffar dem.
Att låta markägaren stå för kostnaden för att avstå sin egen mark kan aldrig vara svaret i en fungerande rättsstat.
MAGNUS KINDBOM
Skogsdirektör
LRF Skogsägarna