Grönområdena i och runt städerna kan verkligen ge bra förutsättningar för social integration menar Simon Bell. Han är professor på OPENspace Research Center i Edinburgh, Skottland.
Livet i stadsskogarna är en fråga som angår många skogsägare. I Sverige finns beräkningar som visar att det finns mer stadsnära skog än skog som är skyddad av naturvårdsskäl.
Och om alla ska hitta ut i skogen måste den också passa för många kulturer.
— Finländare och svenskar kanske använder skogen till att promenera i eller till och med vandra. Men andra grupper vill grilla, träffa släkten eller ha ett party i det gröna utanför städerna. Eller bara ”chilla” och spela boll.
Även många invandrare har positiva associationer till skog och natur men de använder den på olika sätt. I en portugisisk studie visade det sig till exempel att ukrainare gärna var ute hela året medan många invandrare från Brasilien och Cap Verde tyckte att det var för kallt för uteliv i Portugal på vinterhalvåret.
— Det är inte heller så ofta man ser en grupp muslimska kvinnor på vandring i naturen, konstaterar Simon Bell. Men det skulle hjälpa om de som sköter skogarna tänker på att vissa kulturer behöver bra möjligheter för män och kvinnor att träffas åtskilda.
— Om jag tillåter mig att generalisera så undviker somalier helst hundar, säger Maija Sipilä som arbetar med liknande frågor på universitetet i Helsingfors. Finländare där-emot tycker ofta om hundar. Om man alltså vill stimulera invandrare från Somalia att komma ut i naturen bör man inte i första hand sikta på områden där det är populärt för andra att rasta sina hundar.
Även Maija Sipilä pekar på behovet av en stadsnära natur som passar alla. Att vara utomhus bidrar till hälsan, och naturen är en plats där olika grupper kan mötas. Men det handlar också om ett möte på det mentala planet menar hon: Vistelsen i skogen skapar en identitet och självbild som vi kan dela.
Ett av de främsta hindren för många grupper att komma ut i skogen är rädslan, visar flera undersökningar. Särskilt i många av Europas storstäder där boendet är segregerat och många grupper känner sig tryggast i stadsmiljön.
I finska Tampere värderade ryssar skogen lika högt som de etniska finnarna medan asiater och afrikaner mer var rädda för skogen. Det kan handla om naturliga risker som känns okända. Men också rädsla för överfall eller oro för att skogen ligger i ett område som ”tillhör” ett annat gäng.
— Vi befinner oss i krig — ett krig mellan postnummerområden, konstaterar en karibisk kvinna i en engelsk undersökning.
Ett annat intervjuobjekt i England säger att svarta i landet alltid har känt sig tryggare i stadskärnorna:
— Man tycker att folk på landet har en mer rasistisk inställning, säger Simon Bell. Det kan nog delvis bero på att folk på landsbygden är ovanare att bemöta invandrare än folk i städerna.
Ett helt annat hinder för invandrare att söka sig ut i naturen pekar Maija Sipilä på. Det är svårt att förstå sig på den nya naturen.
— Relationen till naturen är beroende av att man känner igen den och kan läsa av den. Vår bild av naturen präglas under barndomen. När man kommer till ett avlägset land måste man kanske börja om sin relation till skogen. Och det handlar inte bara om att ha kunskap om naturen så att man känner igen det man upplever. Det handlar också om bilden av vad naturen är och ger. Den äldre generationen bär med sig bilden hemifrån.
Läs mer i SKOGEN 2/11.
Text: Bengt Ek bengt@skogen.se