Glesinger blev som mycket ung chef för något som kallades CIB (Internationella Träkommittén) och var också under en period skogschef på FAO. När han dog 1979 så skrev självaste Gunnar Myrdal en lång minnesruna.
Det är intressant att dyka ner i en svunnen tid. I boken talas mycket om jordhunger, virkesbrist och hur världen i nuet och framtiden skall få det virke som behövs. Detta var alltså i en tid då världens befolkning var 2 miljarder (varav 2/3 undernärda!). Befolkningen år 2000 förväntades stiga till 3 miljarder och frågan ställdes hur denna befolkning skulle få sin bärgning.
Både befolkning och virkesanvändning har i verkligheten tredubblats sedan 1940-talet. Det talas också mycket om dålig skogsskötsel, överavverkning och om slöseriet med ved. Glesinger hävdar att stora förstörda skogsområden i t.ex. Asien måste planteras. Det finns t.o.m. något resonemang om att de snabbt växande skogarna i syd kan komma att konkurrera ut skogsbruket i norr. Närmast modernt låter argumentet att oljan kan ta slut om 10-15 år (d.v.s. på 1960-talet). Mycket känns faktiskt igen.
Det finns förvisso en del blindskott. För att lösa problemet med överbefolkning och resursbrist så föreslår Glesinger att urskogarna (2 miljarder ha) skall koloniseras av 500 miljoner människor. Det är väl vad som hänt på många håll, men ingen kan i vår tid framföra en sådan åsikt utan att riskera halshuggning.
En intressant historia, som berättas i viss detalj, är att nazisterna på olika sätt försökte få kontroll på skogarna. De ansåg att första världskriget förlorades p.g.a. resursbrist. Med rikliga resurser av trä tänkte sig nazisterna vinna det nya kriget (och bli osårbara mot blockad).
En massa fabriker startades för att producera allt som tänkas kunde från ved. Möjligen förlängde detta kriget något. Nazisterna försökte vid Världskogskongressen i Budapest 1936 att få beslut om en global skogsorganisation placerad i Berlin. Det lyckades inte men 1939 skapades en organisation som hette CIS (Internationella Centret för Skogsskötsel) men den fick nog ingen större betydelse.
Så var det detta med vår egen användning av ved under kriget. Jag minns hur Sjölin hemma i Värmland plockade in vedklabbar i sitt gengasaggregat. 70 000 bilar och 15 000 traktorer var utrustade med gengasaggregat.
Mindre känt är kanske att boskapen utfordrades med fodercellulosa baserad på ved. År 1942 skall 500 000 ton ha använts. Uppenbarligen gjordes också ”lyckade” försök att från veden göra mat till människor (”norrlandsbiffar”). Det fungerade men blev visst ingen större succé.
Dessutom gjordes motorsmörjoljor, olika sorters alkohol, textilier, cellull, lim, syntetiskt gummi, lacker, lösningsmedel, hartser, plast, konstläder, tvål, såpa, och naturligtvis brännved och konstruktionsvirke. Det är klart att mycket av detta var krisprodukter, som har svårt att göra sig gällande under mer normala förhållanden.
Cellulosa är t.ex. i dagsläget alltför dyr att stoppa i boskapen. Men de flesta ”träprodukterna” används fortfarande, men möjligen har några möjligheter glömts bort. Glesinger berättar ”en passsant” om det motstånd som kom från oljeindustrin när det dök upp idéer om att producera drivmedel (alkohol) från ved. Det känns bekant.
Vad som slog mig när jag läste boken var att det kanske i dagens globala krissituation är dags att skriva en uppdaterad version av ”Den kommande träåldern”. Utnyttjas verkligen träets möjligheter?
Det talas nu mycket om brist på mark och svårigheterna att få fram mat till den ökande befolkningen. Men skogsbruk och användning av ved möter motstånd. Många vill att skogar skall användas så lite som möjligt. Helst skall skogar användas för ”non-wood forest products” o.dyl. Worldwatch Institute har t.ex. i någon skrift föreslagit att papper skall produceras av gräs (som alltså växer på jordbruksmark och konkurrerar med matproduktionen) och inte från ved. Det var innan matfrågan blev aktuell, men jag förstår inte vad miljövinsten skulle vara.
Den kände indiske miljökämpen Anil Agarwal hävdade på sin tid att för Indien var ”biomasseprodukten” viktigare än BNP. Glesinger säger att trä ”är världens värdefullaste och mest användbara råvara”. Vi har anledning att börja diskutera om han och Agarwal hade rätt. Kanske är det dags att åter sätta biomasseproduktionen i centrum.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se