Bestensystemet utgörs av en obemannad skördare som kontrolleras från ett valfritt antal bemannade skotare. Principen för systemet har ansetts kunna konkurrera ut det vanliga skotar-skördarsystemet i slutavverkning på större delen av Sveriges skogsmark. Genom skördarens direktlastning undviks nämligen skotarens lastningsarbete, vilket minskar bränsleåtgången. Samtidigt undviker man risken att virke smutsas ned eller glöms bort. Dessutom minskas förarbehovet eftersom varje kubikmeter virke bara hanteras av en förare.
Men det finns nackdelar också. Ett är att systemet är hett, eller integrerat, vilket betyder att maskinerna är helt beroende av varandra. Denna nackdel är betydligt större än vad som framkommit i tidigare beräkningar. Det visar resultaten från en ny teoretisk analys.
Som jämförelse i min analys används ett vanligt skördar-skotarsystem, och båda systemen antas ha samma egenskaper och vara exakt lika effektiva på gemensamma arbetsmoment. Det uppstår alltså endast skillnader för arbetsmoment som skiljer de två systemen åt, samt för de olika timkostnaderna. I Bestensystemet förutsätts två skotare användas per skördare, eftersom ett annat antal endast i undantagsfall visar sig vara fördelaktigt. Antalet sortiment bortses helt ifrån eftersom direktlastning kräver sortering vid avlägg. Obalans mellan vanlig skördare-skotare har ”bestraffats” genom att obalanstiden får prispåslag (30% av skotningkostnaden/timme) för förväntade kompensationsåtgärder (t ex ändrad arbetstid och ökade flyttar). I analyserna håller en vanlig skotare takten med en skördare vid en medelstam av ca 0,2-0,4 m3fub, beroende på skotningsavstånd och uttagen volym per hektar.
Produktivitet. För heta system brukar direktlastning ofta föras fram som en stor fördel. Men för ett system bestående av skördare och skotare är direktlastningen faktiskt bara en fördel när det tar längre tid för skotaren att lasta än det tar för skördaren att fälla och upparbeta. Det innebär att direktlastning är fördelaktigt i grov skog med låga uttagsvolymer per hektar — men ofördelaktigt i klen skog med höga uttagsvolymer. Den förväntade tidsvinsten med direktlastning är därför långt ifrån garanterad.
Eftersom en Bestenskördare ska betjäna två skotare undviks väntetid först när skördaren är nästan dubbelt så snabb som skotaren. Den optimala situationen nås när det tar lika lång tid att fylla en skotare som det tar att köra ut, lasta av och köra tillbaka med den andra. Avverkningen, det vill säga tiden det tar att fylla en skotare, beror främst på medelstammen medan köravståndet påverkar tidsåtgången för transportarbetet. Vid en given medelstam uppstår därför väntetider vid både för korta och för långa skotningsavstånd. Är körsträckan kort kommer skotaren tillbaka från avlastningen innan den andra skotaren är fylld och måste då vänta. Är sträckan lång lämnas skördaren sysslolös tills en skotare kommer tillbaka. Balansen är således hårfin och väntetider förekommer för merparten av kombinationerna av traktegenskaper, det vill säga grovlek på skogen och transportavstånd.
Även när skotare och skördare är i balans uppstår dock väntan när till exempel maskinfel uppstår. Blir det stillestånd på den förarlösa skördaren blir båda skotarna stående tills skördaren är reparerad. Går en skotare sönder blir skördaren stående medan den fungerande skotaren utför transportarbete. Räknar man med lika hög teknisk utnyttjandegrad (TU) på de enskilda maskinerna oberoende av system blir således TU betydligt lägre för Bestensystemet. Om TU är 80% för en vanlig skördare och 90% för en vanlig skotare innebär detta att i ett bestånd utan väntetider för Bestensystemet blir TU för skördaren och skotare desamma, endast 74% vardera (det vill säga något mer än 80% × 90%). Givetvis kan maskinerna i bästa fall gå sönder samtidigt, men att det skall ske i någon större utsträckning är osannolikt.
Kombineras potentiell tidsvinst med potentiell tidsförlust blir resultatet att Bestensystemet är som minst ofördelaktigt vid höga medelstammar, korta skotningsavstånd och små uttagsvolymer per hektar. Vid en medelstam på 1,0 kubikmeter (m3fub), skotningsavstånd på 200 meter och uttag av 100 m3fub/ha är systemet 10% långsammare, 0,5 minuter per avverkad och utskotad kubikmeter. Ökas uttagsvolymen blir systemet än mer ofördelaktigt. Skulle man däremot kunna uppnå 100% TU (dvs som G0-tid) på samtliga maskiner så skulle Bestensystemet vara snabbast vid medelstam över 0,8 m3fub och ett skotningsavstånd på mindre än 400 m vid en uttagsvolym på 100 m3/ha.
Drivningskostnad. Eftersom Besten-systemet inte finns i serieproduktion är det svårt att sia om vilka faktiska inköpskostnader som det skulle komma att ha, men följande analyser grundar sig bland annat på skattningar från tillverkaren. Den förarlösa skördaren antas bli 20% billigare än en vanlig skördare då hytt inte behövs. Skotarna beräknas dock bli 17% dyrare än en vanlig skotare då den måste utrustas med vridbart lastutrymme för direktlastning och fjärrstyrningsutrustning. Investeringskostnaderna för de två maskiner som behövs för att producera en kubikmeter virke (skördare och skotare) blir därför något lägre för Bestensystemet. Dessutom antas dess väntetid och skotarens lastningstid ske under tomgångskörning, och därmed med lägre rörliga kostnader. En kostnadsjämförelse innebär således att Besten-systemets konkurrensförmåga förbättras.
Brytpunkten för dess ekonomiska lönsamhet går vid en medelstam över 0,6 m3 vid ett uttag av 100 m3/ha. Skotningsavståndet har ett optimum runt 300 m, men vid högre uttag per hektar krävs större medelstam och kortare skotningsavstånd (0,8 m3fub och 200 m vid 300 m3/ha). Effekten av väntetid är dock så stor att även om Bestenskördaren skulle vara gratis i inköp så är systemet inte konkurrenskraftigt under en medelstam på ca 0,4 m3fub! Vid den medelstammen balanserar det vanliga systemet samtidigt som obalansen för Bestensystemet ökar drastiskt. Det leder till att Besten-systemet inte blir ekonomiskt fördelaktigt nästan hur man än ändrar förutsättningarna till dess fördel (till exempel TU på 100%, fyra gånger högre bränslekostnad eller 50% straffavgift på obalans i vanligt system).
Tvärt emot vad som tidigare framkommit visar mina analyser att väntetid skall försöka läggas på den förarlösa skördaren, eftersom det är den billigaste maskinen att ha stående då den inte belastas av förarlönen. Att försöka upprätthålla avverkningstakten lönar sig alltså inte ekonomiskt.
Bränsleförbrukning och förare. Bestensystemets direktlastning innebär lägre bränsleförbrukning även i dessa analyser, så länge medelstammen överstiger ca 0,2 m3fub. Vid den ekonomiska brytpunkten vid uttag av 300 m3/ha, en medelstam på 0,8 m3fub och skotningsavstånd mindre än 200 m, är förbrukningen ca 20% lägre. Fördelarna minskade med ökat skotningsavstånd och ökad uttagsvolym men skulle öka om maskinerna stängs av under väntetid.
Analyserna bekräftar Bestensystemets bemanningsfördelar eftersom varje m3 bara hanteras av en person. Vid brytpunkten ovan produceras med Bestensystemet 50% mer m3fub per förare jämfört med det vanliga systemet. Ökad väntetid minskar dock snabbt fördelarna. Ekonomiskt sett finns det dessutom ingen anledning att minska ned på förarantalet, eftersom bemanningen ger valuta för pengarna i det vanliga systemet.
Slutsummering. Trots fördelarna i minskad bemanning och bränsleförbrukning visar analysen tydligt nackdelarna med ett hett system i drivning: väntetider är svåra att undvika och därmed är den ekonomiska konkurrenskraften låg. Ändå har det heta Bestensystemet behandlats synnerligen fördelaktigt i denna analys av lämpliga traktförutsättningar. Tester i praktisk drift kommer troligtvis att ge än mer negativa utfall. Exempelvis har inte flyttkostnader tagits med, de slår mot Bestensystemet då tre maskiner skall tas till var trakt i stället för två. Ju mindre trakter desto större negativ effekt. Ännu viktigare är dock att även med 100% TU och med en trakt som har den perfekta kombinationen av medelstam och medelskotningsavstånd så varierar i praktiken skotningsavståndet ofrånkomligen mellan lassen. Balans uppstår därför bara för en bråkdel av lassen, även på de bästa av trakter. Av samma anledning är det därför praktiskt ogörligt att väga upp Bestensystemets obalans genom att variera antalet skotare, eftersom antalet skulle behöva varieras såväl mellan bestånd som inom varje enskilt bestånd.
Tekniskt sett är Bestensystemet intressant med många nya lösningar på gamla problem. Systemet faller dock på de principiella begränsningarna som dess integrerade arbetssätt medför. Bestensystemet är helt enkelt för hett för att ha en framtid inom skogsbruket.
Analyserna finansierades av den Skogsvetenskapliga fakulteten vid SLU genom anslag från Stiftelsen fonden för skogsvetenskaplig forskning. Analyserna kommer inom kort att utförligt redovisas i vetenskapligt sammanhang.
Av SkogD Ola Lindroos på SLU