Entusiasmen är lite förvånande. Ett storskaligt kontinuitetsskogsbruk är knappast ett aktuellt alternativ om ekonomi och produktion får styra. Möjligen ett komplement för att bevara och skapa sociala och biologiska värden.
Produktionsforskarna har legat ganska lågt i debatten, men om man frågar dem lyfter de fram flera argument mot en satsning på kontinuitetsskogsbruk, eller hyggesfritt skogsbruk som det egentligen handlar om. För det första saknas tydliga drivkrafter för en övergång. För det andra finns det få lämpliga arealer. För det tredje är kunskaperna dåliga. För det fjärde är det svårt att lyckas leva upp till de regelverk som ställs upp. För det femte blir produktionen lägre och för det sjätte passar metoderna dåligt in i dagens slimmade skogsorganisationer.
Ett ”Hugg och försvinn-skogsbruk” kan vara ett alternativ när tiderna blir kärvare. Om skogsägarna inte vill investera i framtiden kan det vara lockande att inte behöva ägna sig åt skogsvård. I Norge används det på små arealer. Där har dålig lönsamhet och höga skogs-vårdskostnader varit starka drivkrafter. Timmerpriserna har fallit, efterfrågan är låg på massaved och det är dåligt med personal. Samtidigt brukas 90 procent av Norges skogar av enskilda skogsägare. Det ger helt andra möjligheter att jobba med selektiva avverkningar.
I dag saknas motsvarande drivkrafter i Sverige. Visst talar en högre andel timmer, högre medelstam och lägre skogsvårdskostnader för att även Sverige borde gå över till ett hyggesfritt skogsbruk. Men i kalkylerna ger trakthyggesbrukets skalfördelar ändå bättre lönsamhet.
I Sverige är arealen lämpliga skogar liten. Efter drygt 150 år av modernt skogsbruk och 60 år av trakthyggesbruk dominerar homogena, enskiktade skogar. Svåra att ställa om, om man inte gör det vid föryngringen.
Det är dessutom tveksamt om metoderna fungerar på den halva av skogsmarken som domineras av tall. För få plantor överlever under kvarlämnade stora träd. Försök visar att grundytan måste sänkas till omkring fem kvadratmeter per hektar för att överlevnaden ska bli 80 procent. Det är en normal fröträdställning i norra Sverige. Få betraktar det som ett hyggesfritt skogsbruk.
I Norge bedömer man att fem procent av skogarna har rätt struktur för ett hyggesfritt skogsbruk. Den lämpliga arealen i Sverige är troligtvis ännu mindre.
Kunskapen om alternativa metoder är dålig. Resultat från en handfull provytor i norra Sverige ska ställas mot erfarenheterna från tusentals hektar trakthyggen och omfattande produktionsförsök i hela landet. Egentligen vet ingen om det fungerar på längre sikt. Svenska skogsägare har aldrig skött skogen på det här sättet tidigare. Det försök med Naturkultur som visades under Kungliga skogs- och lantbruksakademiens exkursion i september var ett exempel på hur det inte ska se ut.
Hur det ska det då se ut när det fungerar? Fungerar det? Frågorna går i alla fall inte att besvara utifrån resultaten på KSLAs exkursion. Det finns också frågetecken om hur uthållig produktionen är i de hyggesfria skogarna, om risken för rotröta och för vindfällningar.
Ett hyggesfritt skogsbruk är svårt. Skötseln är komplicerad, det är lätt att hugga sönder skogen. I de vetenskapliga försöken håller forskarna koll på varje enskilt träd. I praktiken ska en skördarförare göra valet på mindre än en sekund. Alla som har höggallrat vet hur lätt det är att ta för mycket när man hugger i det övre trädskiktet. Den klassiska J-kurvan i diagrammet över trädens diameter får lätt ett hack och inväxningen täcker inte uttaget. De refererade försöken i jämtländska Fagerland visar att marginalen är liten. Visst finns det tillräckligt med plantor som växer in, men det är inte något överflöd. Det är en smal gräns mellan produktiv blädningsskog och en grön lögn.
Tillväxten är högre i trakthyggesbruket. Försök med blädning i Ätnarova utanför Gällivare och i Fagerland pekar på att hyggesskogsbruket producerar mellan 17 och 58 procent mer jämfört med ett blädningsalternativ. Resultat från Skogforsk pekar i samma riktning. Medeltillväxten är 20 procent högre i trakthyggesbruket. Skillnaden kommer att öka när allt mer förädlade plantor planteras på hyggena. Just nu anläggs tredje generationens fröplantager. Prognosen är att de ska ge 25 procent högre tillväxt.
Den som trots allt tänker ställa om till ett hyggesfritt skogsbruk tvingas dessutom sänka avverkningstakten under lång tid framöver för att bygga upp virkesförrådet.
Det krävs mer personal med ett hyggesfritt skogsbruk. Dagens skogsbruk är enkelt och stabilt. Få ingrepp och enkla instruktioner ger få otrevliga överraskningar när det blir allt glesare mellan människorna. Ett hyggesfritt skogsbruk kräver större närvaro och mer kunskap. Försöket med Naturkultur i Selkroksredden är ett exempel på hur svårt det är för en skördarförare att göra ett bra jobb. För de större skogsägarna är det knappast någon lösning att stämpla skogen före avverkning. En övergång skulle kräva mer personal med mer kunskap, ända ut till den enskilda skördarföraren.
Samtidigt finns det plats för selektiva avverkningar. Hyggesfritt skogsbruk är ett alternativ när annat än hög produktion och lönsamhet är viktigast. För till exempel naturvården handlar det i första hand om att gynna svårspridda arter knutna till gammal skog. Tanken är därför riktig i kalkbarrskogar och andra skogar där ett konstant trädskikt är viktig för naturvärdena. Hyggesfritt skogsbruk kan också vara ett alternativ vid social hänsyn, inte minst i tätortsnära skogar.
För enskilda skogsägare med stort kunnande och intresse, lång kontinuitet i förvaltningen och med särskilt lämpliga bestånd bör också dessa alternativ vara realistiska.
Den svenska diskussionen om det hyggesfria skogsbrukets vara eller icke vara känns förlegad. Lär istället av Norge. Där talar man inte längre om man ska ha ett hyggesfritt skogsbruk eller inte. Istället diskuterar man var och hur man ska ha det.
Det är dags för svenskt skogsbruk att ta det hyggesfria skogsbruket för var det är. Ett alternativ på marginalmarker med andra mål än hög virkesproduktion och lönsamhet.
Här är tanken inte ens ny. ”Hugg och försvinn-metoden” har tillämpats under lång tid, även i Sverige. Oavsett om det handlar om enskilda skogsägares försiktiga plockhuggningar eller om bolagens skötsel av skogar, avsatta för naturvård.
Text: Erik Viklund