|
Mikael Ambjörn, virkesområdeschef, Mellanskog Västmanland har varit med tidigare och försökt ta vara på brandvirke.
–Det förkommer framför allt med tall, granen har inte samma barkskydd. Men det är mycket besvärligt. Maskinerna blir skitiga och på stammarna följer sotig bark med in till sågen. Marken är ju svartbränd och soten yr. Sorteringen till olika avlägg är tidskrävande, sågbart i en hög och bränsleved i en annan.
Risken är också betydande att såg- och kutterspån blir sotförorenad och då blir det definitivt nej från massaindustrin. Även köparna av strö vill ha absolut sotfri kutter- och sågspån.
–Det är klart att vi försöker rädda så mycket timmer som möjligt, men den som räddas blir mindre värd. Jag befarar att det mesta kommer att gå som bränsleved, menar Mikael Ambjörn.
En stor skogsbrand härjade området kring Bodträskfors mellan den 11 augusti och den 8 september år 2006. Under de 29 dagarna som branden rasade förstördes ett 1900 hektar stort område. Skogsbranden i Västmanland är nästan tio gånger så stor. Nuvarande virkes- och industrichefen Mats Boström var med i Bodträskfors 2006.
–Om jag minns rätt så sågade vi cirka 20 000 kubikmeter i Kåge. Vi koncentrerade sågningen till en vecka och då enbart med ”brandtimmer”. Det fick under inga villkor blandas med normaltimmer. Utbytet blev skralt, kanske 50 procent.
Övrig skog som gick att använda blev bränsle, minns Mats Boström. Och all spån blev också bränsle. Inget gick att köra till massabruken. Den minsta lilla kol- eller sotflaga skulle förstöra ett helt kok. Dimensionerna för klentimmer var tvungna att bli större, vekare stammar hade i regel värre brandskador. Det var enbart tall som sågades eftersom granen hade större skador på grund av tunnare bark och brinnande kvistar och ris ända ned till marken.
Efter branden i Bodträskfors avverkades hela arealen på det brandskadade området, inga träd lämnades kvar, varken brända eller oskadda.
–Det blev ett av Nordens största kalhyggen, säger Frauke Ecke, ekolog och forskare, SLU, som studerade vad som hände åren efter branden i Bodträskfors.
– Ur ekologisk synpunkt var det inte bra med kalhygget. Återplanteringen hade svårt att etablera sig på grund av att det oskyddade kalhygget förlorade mycket av sitt humustäcke vid häftiga regn.
SKOGEN 8/2014