I några tidigare ”rader” skrev jag om REDD (Reduced Emisions from Deforestation and Degradation). Sedan dess har jag försökt tränga djupare in i REDD. Ju mer jag läser ju mer frågetecken får jag, men i litteraturen hittar jag inte många frågetecken. En del problem nämns (t.ex. additionalitet, monitoring, betalningsmodeller) men dessa beskrivs som tekniskt lösbara. Realismen i idéerna diskuteras aldrig. Det är bara organisationer som arbetar med ursprungsbefolkningars väl som har frågetecken.
Minskad avskogning har nu blivit ett mycket hett ämne. Norrmännen avsätter t.ex. 3,5 miljarder NOK om året för att hjälpa u-länderna att minska avskogningen. Miljöminister Carlgren ville ha med sig ett antal miljoner kronor av biståndsbudgeten till klimatmötet på Bali 2007 för att hjälpa Indonesien att stoppa avskogningen. Sida hann naturligtvis inte få fram några pengar. Under senare år har Indonesien fått över en miljard dollar i bistånd till skog utan att det enligt utvärderingar gett märkbart positiva resultat så det var kanske tur att Sida var saktfärdigt.
Vad förmodligen varken norrmän eller Carlgren känner väl till så har många organisationer i årtionden försökt minska avskogningen. I mitten på 1980 startades t.ex. Tropical Forestry Action Plan. U-länderna skulle, med hjälp av otaliga konsulter och institutioner från i-länder, göra planer för att bl.a. minska avskogningen och genomförandet av dessa skulle stödjas av givare. En hel del pengar gick in i olika projekt men resultatet blev mycket begränsat. Kanske vore det idé för nya investerare att studera de erfarenheterna.
EU-kommissionen vill visa framfötterna och har presenterat en ”Communication on deforestation”. Kommissionen sätter upp målet för u-länderna att avskogningen skall minska helt till 2030. Sätter månne Kommissionen också upp mål för hur mycket USA eller Ryssland skall minska sina utsläpp till 2030? U-ländernas befolkning ökar med runt 80 miljoner människor per år och att det mesta av avskogningen beror på röjning för att få mer jordbruksmark.
Kommissionen hävdar att nuvarande jordbruksmark räcker för att försörja även framtidens befolkning. Rent tekniskt stämmer detta antagligen, men endast om man också accepterar att det måste ske en dubblering av produktion och produktivitet på denna mark och att detta måste baseras på ökad konstgödning, bevattning, användande av biocider, genetiskt förbättrat material, m.m.
Storskaligt industrijordbruk måste antagligen införas på stora arealer. Att allt detta kan skapa stora sociala problem för småbönder i u-länder och få potentiella miljökonsekvenser står utom tvivel. Mot bakgrund av det ovan sagda kan det i dagsläget synas vara genant för Kommissionen/EU (och Sida!) att biståndet till jordbruk har varit ganska marginellt under senare decennier.
Kommissionen vill nu alltså använda EU-pengar för att minska avskogningen i u-länder. Samtidigt används EU-pengar för att hålla landskapet inom EU-länderna öppet, d.v.s. hålla skogen borta. Detta är rätt typiskt för EU:s och i-ländernas attityd. På många håll bland befattningshavare, forskare, opinionsbildare och näringslivsfolk i u-länderna finns en stor irritation över de pekpinnar, ouppfyllda löften och krav som kommer från i-länder.
Vi bör kanske fråga oss hur vi reagerat om det kommit en grupp japaner hit på 1860 talet och erbjudit oss pengar bara vi lät bli att utnyttja och ”förstöra” vår skog. Kanske bör också beaktas att avverkning i täta skogar i nordvästra USA och i British Colombia ger lika mycket utsläpp som avverkning i regnskog. Bör inte EU ha en åsikt och sätta upp mål för detta?
I några u-länder kan avskogningen minska om viljan finns, politiken ändras, och folks värderingar förändras. I flertalet av de stora avskogningsländerna — t.ex. Kongo DR, Nigeria, Myanmar – tror jag det är mycket svårt att minska avskogningen vad som än görs.
Avskogningen tycks ha minskat eller upphört under senare år i t.ex. Kina, Indien, Kuba, Costa Rica, Vietnam och Västmalaysia. Detta beror antingen på ”bättre samhällsstyrning” (ibland ”total” samhällelig kontroll av medborgarna) och/eller ”ekonomisk utveckling” och inte på en massa biståndspengar. Biståndspengar har vräkts på skogssektorn i länder som Filippinerna och Indonesien, vilket antagligen gjort saker och ting värre.
Vi kan dock vara helt säkra på att en massa pengar kommer att satsas på REDD under de närmsta åren. Naturligtvis är det högst lovvärt att försöka minska avskogningen och alla skulle säkert önska att REDD lyckades. Det är dock uppenbart att REDD-entusiaster underskattar problemen med att göra något. Sverige måste antagligen av politiska skäl också satsa pengar på REDD, men vi behöver väl inte vara bäst i klassen?
Vill vi hjälpa oss själva och u-länderna att minska den globala uppvärmningen så finns det i dagsläget också andra sätt att arbeta med skog och markanvändning. Produktion av bioenergi är t.ex. en möjlighet och rehabilitering av degraderad mark en annan. Genom ändringar i jordbruket skulle också mycket kunna vinnas. Det går att peka på många problem med att t.ex. producera bioenergi men det är knappast svårare att lyckas med detta än med REDD. En satsning på ökad bioenergiproduktion i u-länder skulle också kunna vara stöd till något positivt (d.v.s. produktion för att generera inkomster) och inte uppfattas som i-ländernas sedvanliga försök att försvåra u-ländernas önskan att använda sina resurser. Det skulle också kunna vara bättre för att minska fattigdomen än REDD.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se