I ett forskningsprojekt i Norrbotten har nittio älgar försetts med gps-sändare för att man ska kunna kartlägga deras rörelsemönster under ett helt år och använda kunskapen för att på sikt förhoppningsvis kunna minska älgbetesskadorna.
– Det är tillgången på vinterföda som avgör hur stor älgstam vi kan hålla och vi eftersträvar en älgstam som är i balans med fodertillgången. I dag har vi med några undantag alltför omfattande älgbetesskador på ungskogarna i Norrbottens län, säger Marcus Jatko, jakt- och klövviltsansvarig på Sveaskog.
För älgen präglas vinterhalvåret av att spara energi. De förflyttar sig gärna i grupp och i samma spår. Vid stark kyla kan de söka sig upp på berg där kylan är mindre svår. Ibland verkar det som att till exempel sträng kyla och djup snö också gör att det kräver alltför mycket energi att flytta på sig och det är ofta då som de svåra betesskadorna uppstår på koncentrerade platser.
Märkningarna utfördes i tre områden i närheten av Överkalix, Niemisel norr om Råneå respektive Moskosel i Arvidsjaurs kommun. Alla tre präglas av stora älgbetesskador på växande tallskogar under vinterhalvåret.
– I de områden där vi har märkt älgarna är det väldigt höga koncentrationer av älg vintertid som orsakar enorma skador på framför allt yngre tallskogar, säger Marcus Jatko.
Resultaten av undersökningen är delvis överraskande.
– Vi lägger ofta skulden för betesskadorna på vandringsälg, men det stämmer inte med märkningsresultaten. När det gäller vandringsälg blir det ofta fokuserat på enstaka individer som går väldigt långt, men det är missvisande.
I stället har märkningarna visat att många älgar tillbringar hela året inom ett tämligen begränsat område.
– Långvandrarna är närmast extremister och inte representativa i sammanhanget. Inte ens Arvidsjaurområdets älgar har förflyttat sig mer än sextio kilometer i snitt, säger Marcus Jatko.
Däremot räcker detta avstånd mer än väl för att göra det svårare att förvalta älgstammen på rätt sätt, förklarar han.
– Betesskadorna är ofta svåra även på bra älgmarker med en så pass stark älgstam att den tillåter en avskjutning av mer än 2,5 älgar per tusen hektar. När ett sådant område också fylls på med fler älgar under vinterhalvåret måste vi även försöka öka avskjutningen i de områden där dessa djur befinner sig under hösten.
Projektet startade 2013 och ska pågå i tre år. Det är initierat av Skogsbrukets jaktgrupp Norrbotten, Jägarförbundet, SLU och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Resultaten är givande, enligt Marcus Jatko.
– De har definitivt lett till en större kunskap om älgarna och deras rörelsemönster i försöksområdena. Den vetskapen gör att vi i dag vet var vi ska öka avskjutningen för att kunna minska betesskadorna, säger han.
Slutsatsen är att det finns för många djur i förhållande till fodertillgången i de undersökta områdena, sammanfattar Marcus Jatko.
– Det gäller både markerna med betesskador och de marker där älgarna vistas under jaktsäsongen. Dessutom upplever jägarna i de områden där älgarna uppehåller sig under jaktperioden att älgstammen redan i dag är svag och att det är svårt att fylla licenstilldelningarna.
– Under sådana omständigheter finns det inga enkla vägar som leder till en älgstam i balans med fodertillgången, säger Marcus Jatko.
Undantaget är möjligen området i Arvidsjaur, där älgarna sällan befinner sig under pågående jaktsäsong.
SKOGEN 12/2015