Du läser nu en artikel på Skogen.se. Vill du läsa fler kvalitativa artiklar om t.ex. virkesmarknad, skötsel och teknik? Testa 3 nummer av SKOGEN för endast 99 kr.
Klicka här
Sommarens skogspolitiska teater har varit i klass med Shakespears Macbeth.
Miljömålsberedningen (MMB) presenterade sitt betänkande om ny klimatpolitik som ett ledande mästerverk i klimatpolitik i samförstånd mellan nästan alla politiska partier. Trots mästerskapstiteln så lyckades man inte hantera skogssektorns kompletta roll i klimatpolitiken. Det blev än mer hisnande ett antal veckor senare då jag deltog i en övning med riksdagsmän från olika partier som deklarerade ’vi kommer inte att läsa MMBs betänkande innan behandlingen i riksdagen’
Vad i helsefyr?
Den förklaring som gavs var ’vi saknar helhetsbilden, ett antal viktiga sektorer av samhället är inte beaktade’ Avsaknaden av hehetsanalyser i riksdagsarbetet angavs vara ett generellt problem. Vad dessa kvinnor och män gjorde var att de underkände vår svenska modell för förvaltning och politikhantering av stora tvärgående existentiella utmaningar. Jag ropade da capo på efterlysningen av helheten och död åt stuprörspolitiken.
Under denna tid ökade spänningen på gyklarscenen dramatiskt. Regeringens utredare om skogsvårdslagen, Riberdahl, tänkte högt om äganderätten av skogen och bevarandet av miljövärden unde rAlmedalsveckan (som kanske inte är en gyklarscen utan mer lik Kiviks marknad av åsikter). Skogens samtliga traditionella intressenter gick igenom taket. Dramatiken var perfekt. De följande veckorna var intensiva lobbyveckor, där man lobbade politiker och departement och teaterviskningarna hördes ända ut till Dalaskogarna. Crescendot kom när Bucht avskedade Riberdahl. Pang i bygget och stora ovationer från den traditionella näringen.
Samtidigt trummade olika miljörörelser budskapet att vi uppnår inte miljömålen i skogsbruket och att stora andelar av avverkningarna har visst negativ inverkan på miljökänsliga biotyper och kulturmiljöer. Detta var kanske inte några nya teaterstycken men kompletterande av sommarens teaterscen.
Det var efterspelet till Riberdahls ’tänka högt’ som blev sommarens långkörare Äganderätten i olika uppsättningar. Först ut var skogsägarrörelsens lejoninnor i en bred mediakampanj. Man hävdade att äganderätten var under attack från politik och myndigheter och att skogsägare tycks vara en kategori som måste kontrolleras extra. Man trummade vidare med att politik och myndigheter stoppar brukande av skogen, lägger sig i skogsbruksföretagens förvaltning och skötsel samt att kreti och pleti ges möjligheter att påverka skogsbrukets utövande. Man befarade att förtroendeklyftan mellan skogsägare och politik/myndigheter medför att man inte kommer att uppnå de skogspolitiska målen. Ersättningsfrågan vid naggandet av äganderätten eller rättare sagt bristen pa ersättning till skogsägarna tycktes vara pudelns kärna i lejoninnornas utspel.
Detta följdes av en bredsida av LRFs ledarduo mot Skogsstyrelsen och länsstyrelserna att de mer eller mindre bedriver egen politik som undergräver äganderätten och förtroendet mellan skogsägare och myndigheter samt understryker att äganderätten och egendomsskyddet är inskrivna i Sveriges grundlag.
Skogens enda general var inte sen att replikera att Skogsstyrelsen har minsann stort förtroende for skogsägarna och absolut inte ifrågasätter äganderätten. Men han säger också att Skogsstyrelsen måste ha rätten att resonera (och agera?) kring olika lagars och reglers möjlighet att bidra till uppfyllelsen av de skogspolitiska målen.
På Stora National Scenen spelades samtidigt ett grötigt stycke om Svenska värderingar med våra politiker som huvudaktörer och som måste sägas vara förvirrande för politiken i allmänhet och för den skogspolitikiska debatten. Vi har naturligtvis inga specfika svenska värderingar utan vi har vissa värderingar i Sverige idag som förändras över tiden. Dessa värderingar är en blandning av värt kulturarv och starka globaliserings – och digitaliseringseffekter och denna mix tar sig olika uttryck. Så detta teaterstycke är nonsens.
På teatersäsongens sista speldag (31/8) gör Löfven och Bucht ett gemensamt utspel om en ökad avverkning i skogen som viktig för samhället och ifrågasätter det areella skyddet av skog. Man jämnar således regeringskollegan MP med marken och har köpt den traditionella näringens syn på det framtida skogsbruket. Man frågar sig naturligtvis om detta är en signal om hur regering och departement kommer att hantera den fortsatta behandlingen av det Nationella Skogsprogrammet, vilket sker i dolda rum.
Ridån ned. Vad är svart och vad är vitt i detta?
Äganderättskonflikter har vi haft sedan stenyxans tid och frågan har blötts av många historiska tänkare. Till exempel ansåg Platon att äganderätten var nödvändig för att uppnå ett ’dygdigt’ samhälle.
Min tolkning av äganderätten idag är att den är inte klart definierad i svensk lag men i den juridska tolkningen av grundlagen så betyder äganderätten att man förfogar över en egendom inom de gränser lagen sätter upp.
Man hävdar i debatten att äganderätten är skyddad enligt grundlagen men lagen säger ’varje medborgares egendom är skyddad’. Egendom kan vara olika saker. Till exempel är renskötselrätt en egondom, vilket gör att både markägare och renägare hävdar att de har grundlagen på sin sida. Det finns andra dylika konflikter.
Det kan förenklat sägas att äganderätten i grundlagen består av två boxar som är sammankopplade enligt figur nedan. Den vänstra boxen innehåller Rättigheter som omfattar dimensioner såsom användarfrihet -rätt att fritt nyttja och besluta över egendomen efter eget gottfinnande, rätt till avkastning som egendomen genererar, rätt att överföra rättigheter och rätt till skydd av egendomen. Den högra boxen är Skyldigheter som omfattar dimensioner såsom förvaltning av egendom med omsorg och ansvar (vad detta betyder är inte definierat) och med hänsyn till det allmännas intresse. Man kan inte inskränka på markägarens rättigheter utom i de fall det krävs att tillgodose angelägna allmänna intressen. Vad är angeläget intresse från det allmänna? Grundlagen behandlar inte hur olika intressen ska vägas mot varandra. Därför inrymmer äganderättsbegreppet storheter som politiska, moraliska och etiska överväganden som är svåra att hantera lagmässigt. Således äganderätten är ett tänjbart begrepp som inte är hugget i sten i lagen.
Äganderätten är också del av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som är skyddade också i internationell lagstiftning.
Figur: Äganderätten i grundlagen.
Skogsägarrörelsens upprördhet över den naggade äganderätten ligger mycket i ersättningsfrågan. Om egendom tas i anspråk så ska markägaren ersättas för inskränkning i äganderätten. Detta är en traditionell regel i svensk rätt. Men praxis har blivit att det blir inga ersättningar då det rör sig om starka miljöskäl, ett förfarande som inte har stöd i lagen. Reglerna för ersättning är motstridiga i grundlagen och vad som är starka miljöskäl är inte definierat. Nu har olika intresseorganisationer förstärkt sin juridiska kompetens för att få olika frågor klassificerade som starka miljöskäl. Staten driver en liknande politik för att spara pengar och det är varken Skogsstyrelsens eller länsstyrelsernas fel att det politiska och lagstiftande systemet inte följer lagen. Så där har Skogsgeneralen rätt.
Jag tror också att ett av det övergripande problemen i debatten sitter i ovanstående figur. Skogsägarna tycks ensidigt betrakta äganderätten bestående av den vänstra boxen med rättigheter och tonar ned den högra delen av begreppet i debatten som gäller skyldigheter och det allmännas intresse. Vad som betraktas som det allmännas intresse förändras i takt med att samhället förändras och det gäller både materiella och immatriella värden och intressen och den dynamiken måste skogsnäringen och skogsägarna lära sig förstä, hantera och respektera.
Ju mer näringen koncentrar sin argumentation på rättighetsdelen ju mer fjärmar man sig från allmänheten och det allmännas intresse och ju fler medlemmar får Naturskyddsföreningen.
Jag tror att skogsägarrörelsens lejoninnor har delvis rätt i att det jäser bland många skogsägare och att det informella samhällskontraktet mellan skogsägare och myndigheter är delvis hotat. Jag har hört uppbragta skogsägare hota med att skicka tjänstemän från Skogsstyrelsen och länsstyrelsen till de sälla jaktmarkerna om de sätter sin fot på deras mark. Men skogsägarnas jaktlust är baserad på felaktig grund. De ska jäsa mot det politiska och lagstiftande systemet som inte följer sin egna lagar.
Jag tror också att LRF duon har en poäng när de säger att de negativa effekterna av lagar och förordningar förstärks i myndigheternas tillämpning. Vi tog upp den här frågeställningen redan i en utredning till förra Miljömålsberedningen som ledde till beslut om etableringen av ett nationellt skogsprogram. Frågeställningen illustreras med nedanstående figur gällande implementeringen av skogsvårdslagen. I varje steg i implementeringen av en lag eller förordning så skärper man kraven – ansvarig vill ’vara på den säkra sidan’ pga tolkningssvårigheter då implementeringsregler ofta är luddiga och motstridiga.
Figur: Skogsvårdslagens avtagande frihetsgrader.
Det finns liknande exempel dokumenterade från andra sektorer i samhället så det är inte unikt för skogen.
Det råder således ett starkt upplevt problem med tillämpningen av lagar och förordningar i skogsbruket som upplevs nagga eller hota äganderätten. Det var samma budskap från de läsovilliga Riksdagsledamöterna jag träffade i somras. Det bör därför bedrivas en dialog och debatt mellan inblandade parter om hur tillämpningen fungerar och om det är ett verkligt problem och i så fall identifiera vad som måste förbättras. Detta gäller inte bara artskyddsförordningen utan gäller hela rasket av lagar och förordningar som påverkar skogsbruket i någon större omfattning. Maktbalansen mellan det politiska systemet och myndigheterna måste debatteras.
Jag vill också understryka att det finns inte något belägg för att skogsägarnas äganderätt ifrågasatts på något håll, inte ens i organisationer som Naturskyddsföreningen och Skydda Skogen. Äganderätten är bevisligen ett mycket viktigt nätverk för den ekonomiska utvecklingen och en viktig förutsättning (men inte enbart) för att marknadsekonomin ska fungera. Utvecklingsekonomen Hernando De Soto säger att om vi ska lyckas uppnå en jämställd värld så måste vi ge de ca 4 miljarder individer som saknar äganderätt dylika snarast möjligt.
Kärnfrågan är balansen mellan rättigheter och skyldigheter (det allmännas intresse) i äganderättsbegreppet . Därför måste vi i debatten visa att vi förstår vad äganderätten är för något och hur den kan utnyttjas för en positiv och kreativ utveckling och diskutera de verkliga problemen och inte bara skrika ’vargen kommer’. Jag tycker Bengt Ek från Skogen fångade väldigt väl vad som behöver göras i debatten om äganderätten i en artikel häromveckan. ’Det gäller att inte bara fastna i rättigheter utan att fokusera på utmaningarna som kräver visioner, kreativitet, arbete och samarbetsförmåga’.Detta samarbete gäller i högsta grad dimensionen om det allmännas intresse. Klarar inte skogsnäringen och skogsägarrörelsen av att göra detta så skjuter man sig i foten.
Det politiska och lagstiftande systemets hantering av ersättningskraven vid inskränkning av äganderätten av miljöskäl är enligt min tolkning rättsvidrig. Då måste man kalla en spade för spade och driva den debatten från skogsnäringen och inte föra en skendebatt om en helgonförklarad gummibandsartad äganderätt. Med denna fråga olöst så blockerar man möjligheterna att uppnå de nationella miljömålen och implementeringen av ett effektivt nationellt skogsprogram.
Så är det en skendebatt för något annat vi upplever? Att skogsägarrörelsen inte lyckats upprätthålla sina medlemmars lönsamhet i skogsbruket?
Vart tog Buchts pudel vägen? Jag använder mig av den kontinentala definitionen av att ’göra en pudel’ (på tyska puddeln), nämligen att begå ett misstag eller göra en felbedömning. Jo, jag anser med denna definition att Bucht gjorde en pudel när han sparkade Riberdahl för att tycka högt om äganderätten. Jag följde Almedalsövningen via streaming och vad jag tolkade Riberdahl menade var att om vi verkligen ska ta vara på miljövärdena så är äganderätten ett problem. Vid en dylik tolkning har Riberdahl rätt och det gäller andra dimensioner än biodiversiteten ocksa. Ska vi lösa biodiversitet, växthusgasbalansen, hydrologi, effektiva skyddade områden, natursceneri, och så vidare så måste vi arbeta med storskaliga landskap som skötselenhet, vilka skär igenom olika ägarstrukturer och äganderätter. Det gör det svårt eller omöjligt att implementera ett dylikt ’riktigt’ koncept. Men jag ifrågasätter INTE äganderätten (jag är själv skogsägare och medlem i skogsägarrörelsen) men konstaterar att den är ett hinder ur problemlösningssynpunkt i detta avseende. Vi måste vara, som Bengt Ek säger, visonära och kreativa för att hitta lösningar som innebar att vi tar hand om dessa värden riktigt men också att vi samtidigt har en intakt eller helst förstärkt äganderätt.
Eller var Bucht en smart pudel som ville genomföra tabula rasa och därmed skaffa sig och regeringen en plattform for socialdemokratisk skogspolitik? Och genom detta demonstrera att det är socialdemokratisk politik med ökade avverkningar oavsett internationell konkurrensförmåga och betalningsförmåga för virke samt en industrifokuserad politik i gammal tappning med styrning från staten som gäller i den fortsatta handläggningen av det Nationella Skogsprogrammet? Utspelet är högst märkligt. Vi är mitt i processen av att sjösätta implementeringen av det Nationella Skogsprogrammet efter en bred dialog med näringens intressenter och i min naivitet trodde jag att programmet skulle vara ledstjärna för det framtida skogsbrukets och näringens inriktning och inte partipolitik. Så är skogsprogrammet bara ett annat skådespel för galleriet?
Sten B Nilsson