Sveriges askar är hårt pressade av askskottsjukan. Men kampen för att rädda asken har äntligen nått en punkt där forskningen inte bara handlar om inventering och analys.
– I princip har allt hårt arbete fram till nu bedrivits med extremt begränsade resurser, säger Michelle Cleary, skogspatolog och forskningsledare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp och fortsätter:
– Vi är oerhört glada att vi nu får stöd som gör det möjligt att ta steget från att bara identifiera resistens till att börja återställa bestånd i skogslandskapet
Tre decennier av förfall
Askskottsjukan kom till Europa för mer än 30 år sedan, orsakad av en svamp som kom in via importerat plantmaterial. I sin hemmiljö i Asien lever svampen i symbios med träden utan att orsaka skada. När den introducerades i Europa drabbades den inhemska asken, som saknade medfött försvar.
År 2001 nådde smittan Sverige. Inom tre år fanns det över hela askens utbredningsområde i landet.
– Långtidsdata visar att närmare 60 procent av populationen dog under de första tio åren. Det är en extremt snabb förlust. Asken rödlistades 2010 och fick en ännu skarpare hotstatus 2015. Vi beräknar att mindre än en procent av de vilda askarna bär på en märkbar resistens, förklarar Michelle Cleary.
Initiativet Rädda asken startades 2013 av Michelle Cleary och Lars-Göran Stener på Skogforsk. Eftersom asken utgör en liten del av det totala svenska virkesförrådet var det svårt för forskarna att veta var de skulle söka.
– Vi var helt beroende av medborgarforskning och branschkontakter och tog hjälp av bland annat tidningen SKOGEN för att be skogsägare och allmänheten rapportera in friska askar i hårt drabbade bestånd.
Genom åren byggdes ett register upp på drygt 1 300 trädkandidater som hållit sig friska trots hårt smittotryck. Men vägen har varit kantad av motgångar. När Urszula Boguslawska och Paula Gamba, doktorander vid SLU som forskar om askskottsjuka, nyligen gjorde en återinventering visade det sig att många av träden slagits ut i efterhand.
– Det är tungt, men träden försvagas av askskottsjukan och blir då extremt känsliga för sekundära angrepp, i synnerhet rotröta. Svampens sporer kan infektera både kronan och rötterna. Rötterna dör, stambasen skadas och därefter går rotrötan in och slutför jobbet. När träden väl välter ser man ofta att hela rotsystemet har murknat bort.
Rotrötan har sedan spridit sig till och slagit ut många av de askar som klarat sig bättre från angrepp av askskottsjukan.
Läs även:
Krokig väg till dagens hänsyn
Smaragdpraktbaggen rycker närmare
Samtidigt som askskottsjukan fortsätter att skörda offer i de svenska bestånden seglar ett nytt akut hot upp vid horisonten: smaragdpraktbaggen (Agrilus planipennis).
Till skillnad från askskottsjukan, som är en långsam död, dödar smaragdpraktbaggen träden på bara ett till två år.
Skalbaggen introducerades till Nordamerika i början av 2000-talet och slog på några få år ut mer än 99 procent av askbestånden i östra USA.
– Till skillnad från askskottsjukan, som är en långsam död, dödar smaragdpraktbaggen träden på bara ett till två år. Den har spridit sig västerut från Ryssland till Ukraina, och i somras upptäcktes den i både Slovakien och Ungern.
Michelle pratar om det som en ren tidsfråga innan smaragdpraktbaggen etablerar sig i Sverige. Då räcker det inte med att träden står emot svampinfektioner; de måste klara båda hoten samtidigt.
– Vi samarbetar nu med ukrainska forskare för att identifiera askar som överlevt i områden där både askskottsjukan och smaragdpraktbaggen härjar parallellt. Vi måste förstå de genetiska mekanismerna bakom dubbel resistens innan baggen når våra askar.
Miljonavtal och operativt skogsbruk
Vändpunkten för projektet kom nyligen, efter flera larmrapporter om hur förlusten av ask och alm riskerar att utlösa dominoeffekter i ekosystemet. Över 50 arter i Sverige är helt beroende av asken för sin överlevnad.
Uppmärksamheten ledde till en statlig utredning. Utredningen landade i riktade stöd till att odla ask och alm och i år beviljades SLU 25 miljoner kronor fördelat på två stora forskningsprojekt. Samtidigt kliver Sveaskog in som en aktiv partner och skjuter till resurser samt mark för praktiska försök.
– Vi ska etablera vad vi kallar ’levande laboratorium’ för att restaurera asken i verklig skogsbruksmiljö. Det handlar inte om renodlade försöksytor, utan om riktig skogsmark som förvaltas för både produktion och biologisk mångfald. Tillsammans med Sveaskog och Svenska Skogsplantor ska vi testa hur våra resistenta plantor etablerar sig bäst, förklarar Michelle Cleary.
Parallellt kliver samhällsvetare in i projektet för att analysera de politiska och ekonomiska ramverken som ska möjliggöra större återplantering av ask.
– Vi kan inte förvänta oss att skogsägare ska ta hela den ekonomiska bördan med att återplantera ett träd förknippat med stora risker. Vi måste titta på hur andra länder löser riskdelning och vilka incitament som krävs för att motivera återställning i praktiken.
Pionjären som visar vägen
Något som skänker hopp för framtiden är att enskilda markägare redan har börjat agera på eget initiativ. Ett sådant exempel är en privat skogsägare med en fastighet utanför Göteborg.
– På gamla kartor över hans fastighet ingår ordet ’ask’ i ortnamnet. Han vill bevara det historiska och kulturella arvet på sin mark och hörde av sig till oss för att fråga om det fanns resistent plantmaterial att tillgå. Vi kunde förse honom med vårt överskottsmaterial, och han planterar nu för att bygga upp beståndet igen.
Att återställa asken i det svenska skogslandskapet kommer att ta generationer, men Michelle är trots allt hoppfull.
– Jag är skogspatolog. I vanliga fall levererar jag mest dåliga nyheter. Men när man ser askar med nästan hundraprocentiga trädkronor mitt i hårt smittade områden, då tror jag att det finnas en väg framåt. Vi har passerat en viktig milstolpe. Nu har vi verktygen, finansieringen och samarbeten i skogsbruket och kan göra skillnad på riktigt.