ett vitt pigment som består av zinkoxid (ZnO). Den är inte så täckande som titanvitt, vilken den ofta kombineras med i målningssammanhang. Zinkvitt hjälper oljefärg att torka. Zinkvitt har också konserverande egenskaper både för färgen och underlaget. Zinkvitt motverkar mögelangrepp. Fram till 1800-talet var zinkoxid en sällsynthet som bara användes som läkemedel. I det antika Grekland användes det särskilt vid ögonsjukdomar. Medeltida alkemister kallade det nihilum album och använde det bland annat i salvor. Linné ansåg att det torkade ut förträffligt på ”rosen och sura ben”. Under 1900-talet blev zinkoxid ett viktigt uttorkande hudläkemedel i ströpuder och zinksalvor. Zinkoxids kosmetiska möjligheter i ansiktspuder upptäcktes så sent som 1866 – det varken missfärgades eller skadade, till skillnad från andra metallföreningar som användes vid denna tid, och var vid det laget dessutom billigt att framställa. Det blev genast en stor succé som ledde till att puderförsäljningen ökade kraftigt i både USA och Europa. När EU-myndigheter några år in på 2000-talet började misstänka att nanopartiklar kunde vara ohälsosamma i kosmetika och upptäckte att zinkoxid i nanoformat var vanligt som solskyddsmedel, beslöt man utreda nanopartiklar och under tiden totalförbjuda zinkoxid i solskydd, oavsett partikelstorlek.
Skogsencyklopedin