(1860–1946) överjägmästare vid Domänverket som argumenterade för blädning som ett alternativ till den tidens kalhyggesbruk, som bedrevs utan återplantering och ofta med korta omloppstider. I boken Rationell afverkning (1897) skrev han bl.a.: ”Vi behöfva timmerträd här i Sverige, men i stället hafva vi slagit oss på att producera kvist och ris i tillräcklig kvantitet att därmed prygla upp alla barnstjärtar i ett par tre solsystem.” ” Det är tusen sinom tusen vackra timmerämnen, som sålunda falla för yxan.” (Samtidigt som övermogna träd fick stå kvar i andra bestånd.) ”Så kommer plötsligt markens totala blottande genom beståndets bortmejande: sol och vind hjälpas åt att förhårdna marken: den för frönas groning och plantors välbefinnande behöfliga fuktigheten försvinner alldeles. (På marker som ändå förmår producera …) ”råkar man i stället ut för en annan fiende, som heter ogräs, och som i sin mån bidrager att förskaffa skogsmannen grå hår vid hans bemödanden att ånyo förskaffa dylik mark i skogsbärande skick.” Kulturskogar med endast ett trädslag befarade Wallmo ”ej skall tillfredställa naturens anspråk på omväxling”. Som motmedel mot allt detta menade han att ljushuggningar i äldre bastånd skulle ge ”en stor mängd timmerdugligt virke”. Wallmos ideer kom att bli grunden för blädningsepoken, vars konsekvenser inte blev de som Wallmo tänkte sig. Några har menat att detta berodde på att man inte följt hans skötselmodell ordentligt.
Skogsencyklopedin