benämning på markens vattenhalt när den blivit så låg att växter vissnar i brist på vatten. Den permanenta vissningsgränsen betecknar gränsen mellan upptagbart och icke upptagbart vatten i marken. En slokande växt skall dock ännu kunna återhämta sig vid upphörande transpiration. Kan den inte det, har vattenhalten sjunkit under vissningsgränsen. Vissningsgräns är den vattenhalt, då det kvarvarande vattnet är så hårt bundet att växterna inte längre tar upp det. pF-värdet anges vanligen till 4,2 vilket motsvarar ett undertryck av 150 m vattenpelare (1,5 MPa). Vissningsgränsen kan således sägas motsvara växtrötternas maximala sugkraft. Gränsen inträffar normalt vid vattenhalter från c:a 25 volymprocent för styva leror och vid 12 volymprocent för sandjordar.Jfr fältkapacitet, växttillgängligt vatten.
Begreppet vissningspunkt förekommer men är missvisande och bör inte användas.
Skogsencyklopedin