skogsekonomisk term som beskriver skillnaden mellan beståndets årliga värdetillväxt och räntan på markvärdet relaterad till stående virkesvärde (definition enligt Pressler). Ibland används en definition enligt Streyffert: ”kvot mellan beståndets årliga värdetillväxt och summan av värdena av stående skog och mark”. Visarprocenten används som kriterium för valet av bestånd till slutavverkning. Den är ett mått på förräntningen av det kapital som skogsmarken och det rotstående virket tillsammans utgör. Avkastningen ställs alltså i relation till virkesförrådets värde. Visarprocenten kan användas för att se om eller hur en önskad räntabilitet på virkesproduktionen kan uppnås. Bestånden avverkas då allteftersom deras visarprocent understiger det fastställda räntabilitetskravet, vanligen den alternativränta verksamheten måste ta hänsyn till. Visarprocent kan också användas för att rangordna slutavverkningsbestånd (utan hänsyn till ett visst förräntningskrav). I detta fall avverkas helt enkelt de bestånd först som har lägst visarprocent. Formler för visarprocent kräver noggranna ingångsdata för korrekta beräkningar.
Visarprocenten är mycket hög i det ögonblick beståndet får rotvärde, och når sin höjdpunkt vid 20–40 års ålder. Sedan sjunker visarprocenten för att bli noll vid mycket hög beståndsålder, då tillväxten i stort sett har upphört. Kalkylen tar inte hänsyn till förväntade ändringar i pris och kostnader. Ett bestånd som uppnått högt rotvärde har svårare att förränta sig än ett bestånd med lågt rotvärde. Att spara ett värdefullt gammalt tallbestånd kan alltså innebära sämre avkastning jämfört med att starta en ny föryngring (förutsatt att inga omedelbara virkesprishöjningar är att vänta). Se ränta, nuvärdeskalkyl, värdering, skogsekonomi.
Skogsencyklopedin