fältmetod att bestämma sten- och blockhalt i skogsjordar, baserad på punktinventering med hjälp av virosond. Metoden har utvecklats på 1950-talet inom den finska skogliga forskningen och har använts för bestämning av sten- och blockhalter i det översta jordlagret. Normala undersökningsdjup begränsas till 30 cm djup. Metoden har namngivits efter upphovsmannen Pentti Julius Viro, som använde sig av en stålstång (virosond) med en diameter av 1 cm vars nedträngningsförmåga han mätte på 60–100 punkter per hektar. På grundval av de värden som erhölls fick Viro en djupindexskala, som ger tämligen god uppfattning om blockhalten i marken till icke alltför stort djup. Med stöd av absoluta mätningar ansåg Viro att denna metod ger en rimlig uppfattning om blockhalten ner till 30 cm djup. Undersökningsområdet består av en ruta på 50 m x 50 m. Inom denna läggs ett nät med rutor på 5 m x 5 m. I mitten av varje ruta (100 st) neddrivs sedan en sond (diameter 10 mm) i marken med hjälp av en 2 kg tung slägga/hammare tills sonden stannar mot sten eller block. Den kraft som används uppövas genom erfarenhet. Om sonden tränger igenom jordlagret utan att stanna mot sten eller block, så markeras nedträngningsdjupet lika med jordlagrets tjocklek (undersökningsdjupet 30 cm). Nedträngningsdjupet noteras i varje punkt och medelvärdet beräknas. Markytan kan lämpligen definieras som övergången mellan humusskiktet och mineraljorden. Stenvolymen beräknas sedan med hjälp av en enkel formel baserad på medelnedträngningsdjupet i cm. Metoden har implementerats i Markinventeringen inom Riksinventeringen av skog.
Skogsencyklopedin