benämning under 1970-talet för en (huvudsakligen av storskogsbruket) befarad brist på virke som skulle börja märkas ungefär 2005 genom att tillväxten i skogarna inte motsvarade avverkningen. Farhågorna och bedömningarna grundade sig bl.a. på att de s.k. ”gröna lögnerna”, dvs. blädningsepokens glesa skogar med låg tillväxt och misslyckad föryngring, lett till att ny växtlig skog anlagts endast i ringa omfattning under 1930 och 40-talen och en bit in på 1950-talet. ”Virkessvackan” skulle motverkas genom dikning, gödsling, förädling och introducerade trädslag, bl.a contorta. Farhågorna visade sig överdrivna och någon faktisk virkessvacka uppkom aldrig. Utvecklingen ledde till att avverkningen sedan legat betydligt lägre än skogens tillväxt, att gallringsmöjligheterna har ökat genom mer ekonomiska avverkningsmetoder och att virkesråvara under lång tid har kunnat importeras till förmånliga priser. Tillväxten i den äldre skogen har ökats genom gödsling och den yngre skogen har visat sig växa betydligt bättre än man tidigare vågade tro. Den yngre skogens goda tillväxt är främst ett resultat av mer aktiva föryngringsåtgärder med markberedning och plantering av plantor med bättre tillväxtkapacitet. Det senare beror på bättre trädslagsval och användning av förädlat material. Contortatallen introducerades i stor skala under 1970-talet för att med hjälp av sin snabbvuxenhet ”fylla” virkessvackan i väntan på att nya skogar med traditionella trädslag skulle bli avverkningsmogna. Virkessvackan kom i stället att bli ett växande virkesförråd.
Skogsencyklopedin