cellulosahaltig och ligninhaltig cellvävnad som utgör ett slags ledningsvävnad och huvuddel av stam och gren hos rot, träd, buske, ris o.d. Veden består framför allt av sekundärt xylem bildat av kambiet. Xylemet transporterar vatten och oorganiska ämnen (och även en del organiska) mellan olika delar av växten och bidrar väsentligt till stadgan.
Vedcellerna är av olika slag. Grundtypen är trakeiderna (av vilka de smalaste kallas fibertrakeider hos barrträden) och därtill finns i all ved parenkymceller. Barrved består av endast dessa båda celltyper. Ved av gömfröiga växter (bl.a. lövträd) innehåller dessutom vedfibrer och kärlelement, vilka är utvecklade former av de föregående. Vedfibrerna är specialiserade för att ge hållfasthet och många kärlelement i rad bildar ett kärl – ett öppet rör som utgör en mycket effektiv ledningsbana för vatten och däri lösta ämnen. Vedcellerna är förbundna med varandra genom porer och gårdporer som släpper igenom vatten men inte gas. I trädet förekommer en mängd olika varianter av ved, såsom kärnved, splintved, sommarved och ungdomsved (se juvenilved).
Ved – eller det vi kallar trä – är kemiskt uppbyggt av cellulosa, hemicellulosa, lignin samt små mängder av s.k. extraktivämnen samt mineralämnen. De fysikaliska egenskaperna hos veden karakteriseras av densitet (täthet), fuktighet, vikt, krympning och hur benäget virket är att ”arbeta”, dvs. hur snabbt virket sväller och krymper beroende på fuktighetsförändringar i omgivningen. Sammansättningen av grundämnen i veden är ungefär följande, oberoende av trädslag: kol 50 %, väte 6 %, syre 43 %, kväve m.m. c:a 1%.
Ved används i många olika tekniska tillämpningar inom byggnation, snickeri, slöjd och liknande (då vanligen benämnt virke) samt som industriråvara vid tillverkning av pappersmassa, cellulosaprodukter (t.ex. viskos) och som bränsle (då benämnt ved). Ved är vidare råvara vid tillverkning av bl.a. terpentin, metanol och hartser, träkol och trätjära.
Skogsencyklopedin