(Plantae) organismrike med de nu levande divisionerna (gröna) alger av olika slag (Chlorophyta), mossor, lummerväxter, fräkenväxter, ormbunkar, cykadofyter, ginkgoväxter, koniferofyter, gnetofyter och angiospermer samt flera divisioner med utdöda växtgrupper. Växtriket omfattar mer än 300000 arter varav nästan alla är fotosyntetiserande och därigenom utnyttjar solenergin för uppbyggnad av organiskt material, från vilket den inlagrade energin frigörs i annan form vid nedbrytning. Växternas organiska produktion kompletteras med upplagring av näring, vanligen i form av stärkelse. Växtcellerna är uppbyggda på ett sätt som avviker från djurceller (se växtceller). Fortplantningen sker könslöst eller könligt eller ofta som en kombination av båda, s.k. generationsväxling. Chlorophyta omfattar huvudsakligen vattenlevande organismer med encelliga, ibland kolonibildande, eller flercelliga arter.
Landväxterna började uppträda för c:a 400 miljoner år sedan. De har troligen utvecklats från grönalgslika former, och deras nya livsmiljö innebar stora förändringar och anpassningar. Tillgången på ljus och koldioxid, som är nödvändiga för fotosyntesen, ökade, och till en början fanns ingen konkurrens mellan arterna. Men också själva växtkroppen förändrades, bl.a. med skyddande kutikula, med klyvöppningar för gasutbytet och med flercelliga fortplantningsorgan (gametangier och sporangier), där fortplantningscellerna skyddades av cellager. En viktig förändring var också att det befruktade ägget (zygoten) bevarades inom hongametangiet och att utvecklingen till embryo skedde i gametangiet. Det mest kritiska stadiet under utvecklingen, embryot (den unga sporofyten), skyddades av gametofyten.
Så småningom utvecklades de olika landväxtgrupperna bland mossor och kärlväxter. Man har länge trott att landväxterna delades i två skilda grupper, nämligen mossor och kärlväxter (dvs. lummerväxter, fräkenväxter, ormbunkar, cykadofyter, ginkgoväxter, koniferofyter, gnetofyter och angiospermer). Nyare rön tyder dock på att landväxterna i själva verket är en monofyletisk grupp, dvs. att de har ett gemensamt ursprung. I motsats till mossornas enbart parasiterande sporofyt har sporofyten hos kärlväxterna normalt fotosyntes samt rötter och ett välutvecklat ledningssystem för transport av vatten, mineralämnen, socker och andra organiska ämnen.
Växterna har förmåga att utnyttja närings- och energiformer i mycket utspädd form genom att ha stora kontaktytor mot omgivningen. Exempel på detta är stor sammanlagd bladyta (samlar upp solenergi och luftens koldioxid) och stor rotyta (samlar upp vatten och mineralnäring). De högre utvecklade stamväxterna har skott (stam och blad) och rot.
Växterna har inte förmåga att förflytta sig på samma sätt som djur, utan förlitar sig på förflyttning genom spridning och utvidgning genom tillväxt, vilken styrs i olika riktning av mekaniskt motstånd, tropismer och nastier.
Man kan påstå att växter kan tillgodogöra sig information från omgivningen och omsätta denna i ändamålsenliga reaktioner, t.ex. gravitropism, blåljusreceptor, fototropism och fytokrom. Växter har även förmåga att anpassa sig till eller försvara sig mot ogynnsamma eller förändrade fysikaliska och biologiska förhållanden i omgivningen. Så minskas t.ex. cellernas aktivitet och deras köldtolerans (eller frosthärdighet) ökas vid sjunkande temperatur och kortare dagslängd under hösten och vice versa under våren, då också substanser som absorberar den ökande skadliga UV-strålningen lagras upp i de yttre bladcellerna. Skadeangrepp och infektioner leder till produktion av antibiotiska substanser och gifter, illasmakande ämnen, falska hormoner etc. Se även växtceller, tillväxt.
Skogsencyklopedin