kemisk förening mellan väte och syre (H2O). Jordens yta täcks till 2/3 av vatten och 1/3 utgörs av land. Av allt vatten på Jorden är 98 % salt och endast 2 % är sötvatten (färskvatten) varav 4/5 är bundet i polarisar och glaciärer. Endast 0,004 % av Jordens vatten finns i floder och sjöar och 0,4 % som grundvatten och markvatten (av den totala mängden vatten). Till detta skall läggas den ringa mängd som finns som vattenånga i atmosfären.
Beroende på sitt ursprung får en vattenmassa viss karaktär. Nederbörd har lågt pH och låg kalciumhalt (dvs. är mjukt), låg salthalt och innehåller ytterst små mängder av organiskt material. Däremot kan det innehålla lösta föroreningar som nått atmosfären. Vatten som sjunkit genom marklager och bildat grundvatten i markens hålrum eller i bergrummen är berikat med upplösta grundämnen efter vittring, t.ex. joner av kalcium, magnesium, natrium och kalium, som gör vattnet hårt, samt löst koldioxid. Det är sällan surare än pH 5,6 och är förhållandevis rent från organiskt material. Dessa egenskaper gör grundvattnet drickbart. Det kan ibland vara syrefritt och ha höga halter av järn. Det senare inträffar om jordlagren eller mineralen som vattnet passerar innehåller järn och om detta löses ut. Grundvatten som rinner upp ur marken bildar en källa och kallas källvatten. Ytvatten i sjöar och vattendrag är en blandning av regn- och grundvatten men innehåller löst organiskt material, som kan ge oönskad lukt och smak, samt eventuellt innehåll av mikroorganismer.
Vatten är den kemiska förening som det finns mest av i nästan alla levande organismer och allt liv är beroende av vatten. Dess viktigaste biologiska funktioner är att vara lösningsmedel för joner och molekyler och som det medium där ett stort antal olika biokemiska reaktioner äger rum. En cell består vanligen av vatten till minst 70 % av sin vikt. Det är vidare av stor betydelse för strukturen hos proteiner och membraner. Vattnets höga dipolmoment, med de därmed sammanhängande egenskaperna stark kohesion (sammanhållning) mellan molekylerna, högt smältvärme, ångbildningsvärme och värmekapacitivitet och den i förhållande till molekylstorleken mycket höga kokpunkten, ger det särskilt stor biologisk betydelse. Vatten har även mycket stor betydelse för markens fysikaliska egenskaper (se markvatten).
För människan har tillgången på framför allt färskvatten stor betydelse och är på många håll också en begränsande faktor för utvecklingen. Vattenhushållning är därför nödvändig för att säkra vattenförsörjning och undvika problem med översvämningar, markerosion och vattenförorening. Vattenlagstiftningen reglerar nyttjandet av yt- och grundvatten samt avvärjande av skadlig inverkan av vatten, dock inte frågor om utsläppande av avloppsvatten. De vattenrättsliga frågorna regleras i allt väsentligt i miljöbalken (1998:808).
Skogsencyklopedin