(Betula pendula) pionjärträd som lätt sprider sig på markberedda ytor och brandfält. Vårtbjörken har skott med hartsvårtor och triangelformade, dubbelt sågtandade blad. Skogsodlas i liten utsträckning trots att arten är ett välkommet tillskott i de flesta skogstyper.
Ståndort: Arten trivs i hela landet på frisk till fuktig mark som är medelgod eller bättre och har rörligt grundvatten, helst med medelgrov jordtextur, undantagsvis även torr mark. Finkorniga jordarter (lera eller mjäla) och torvmark är sämre ståndorter. Markförbättrare och pH-höjare med potential på naturligt sura marker eller marker med tung antropogen belastning.
Föryngring sker genom naturlig föryngring eller plantering. För att vårtbjörken skall föryngra sig själv bör markfuktigheten vara torr eller frisk och sandig–siltig eller finare jordart. All glasbjörk på och intill föryngringsytan bör avverkas och fröträd av god kvalitet, c:a 20–50 st/ha ställs kvar för anläggning av rena vårtbjörkbestånd eller c:a 5 st/ha för att få björkinblandning.
Markberedning bör vara kraftig med stora frilagda ytor mineraljord. Planteringar skadas ofta av vilt och gnagare. Se i övrigt under björk.
Virke: Kvalitetsproduktion av bjöktimmer har goda förutsättningar eftersom efterfrågan på snickerivirke av björk är god. Virket används huvudsakligen som massaved. Virke av god kvalitet kan användas till knivfaner eller svarvfaner, plywood, snickeri- och möbelvirke, undantagsvis som masurvirke. Veddensiteten är c:a 25 % högre än granens.
Produktionen uppgår till 5–10 m3sk/ha och år (40–55 år vid slutavverkning) och ger 25–35 % högre volym än glasbjörk på frisk, medelgod mark och lika eller något högre volym än gran på svag mark, men mindre på bättre mark.
Ornäsbjörk är en variant med djupt flikiga blad, vanlig som prydnadsträd. Formen upptäktes redan av Carl von Linné på hans dalaresa,.
Skogsencyklopedin