frost som uppträder sedan vintern avslutats och vegetationsperioden just kommit igång eller står i begrepp att börja. Vårfrost ger ibland upphov till skador på skogsplantor i planteringar och plantskolor eller andra öppna områden, gärna lågt liggande terräng och företrädesvis i svackor där kall luft lägger sig. Skadorna når i regel inte högre upp på trädet än drygt 1 m, men det händer också att årsskotten högre upp i toppen skadas. Den direkta orsaken till barrskadorna är iskristaller, som tidigast uppstår vid temperaturer under c:a -4 °C.
Vårfrosten uppstår genom stark värmeutstrålning från öppen mark under klara och vindstilla nätter, varigenom luften kyls. Eftersom kall luft är tyngre än varm, kan den bli kvar och kylas ytterligare om terrängen är sådan att kalluften inte kan ”rinna” bort från området. Temperaturen blir då lokalt betydligt lägre än på andra platser.
Stark frost gör att unga, späda skott snabbt gulnar och dör, särskilt hos unga granar. Under sommaren hänger de döda skotten med sina bruna barr kvar och nästa år återstår ofta bara de kala och böjda skottaxlarna. Skadorna efter svag frost när skotten hunnit utvecklas längre inskränker sig till nedböjda toppskott utan tydlig missfärgning eller enbart brunfärgning av barren, ofta i skottspetsarna. Tall är mindre utsatt än gran och hård frost ger endast en lätt blekning av skottspetsarna och något böjda skott. Ju mer förvedade årsskotten är desto mindre känsliga är de för frost. Jfr järnnatt. Se frostskador.
Skogsencyklopedin