(från grekiska uron, urin) en kvävehaltig kemisk förening, med den kemiska formeln (NH2)2CO och kvävehalten 46 %. Urea finns naturligt i urinen hos alla däggdjur. När kroppen bryter ner aminosyror omvandlas dess kväve till det giftiga ämnet ammoniak vilket i sin tur omvandlas till urea i ureacykeln. Aminosyrorna härstammar från nedbrutna proteiner.
Urea var det första organiska ämne som man lyckades framställa syntetiskt. Detta gjordes 1828 av den tyske kemisten Friedrich Wöhler som därmed slog hål på teorin om att organiska (kolhaltiga) föreningar krävde en särskild ”livskraft” för att kunna bildas.
Urea var tidigare ett vanligt använt ämne för kvävegödsling av skogsmark. Numera har detta upphört sedan man kommit underfund med att en hel del kväve kunde gå förlorat genom ammoniakavgång vid solig och varm väderlek. Urean var dessutom ibland för aggressiv mot vegetationen, i synnerhet om spridningen blev ojämn. I jordbruket används urea som gödselmedel, inom industrin i vissa plaster (karbamidformaldehyd), och i livsmedelsindustrin som tillsats i glass och tuggummi (E-nummer E 927 b). När urea används av kosmetikaindustrin, till exempel i hudkrämer, kallar man den för karbamid. Urea används också inom biokemin som denatureringsmedel. Urea används främst för avisning av landningsbanor på flygplatser, även tidigare för avisning för själva flygmaskinerna. Ett annat användningsområde är i avgasreningen på dieselmotorer i tyngre fordon.
Urea anses inte vara försurande på mark och vatten, men kan leda till eutrofiering av både mark och vatten och därigenom orsaka miljöproblem.
Skogsencyklopedin